”Det finns för många jävla byråkrater!"

Beslutsfattare och företagare lever bokstavligen i olika världar. Det förekommer ett glapp mellansystem och program och förväntningar och behov. Småföretagare känner inte igen sig i politikernas visioner,skriver Monica Johansson.
Stora belopp satsas både nationellt och i EU på Strukturpolitiken på åtgärder som syftar till att utjämna de stora skillnader som råder på det ekonomiska och sociala området mellan olika europeiska länder och regioner. Under år 2009 satsades drygt 45procent av EU:s budget på strukturpolitiken och att stärka den gemensamma ekonomin, dess konkurrenskraft och dynamik. Den näst största utgiftsposten gick till jordbruk och miljö, såsom livsmedelssäkerhet, kvalitet,skäliga inkomster för EUs jordbrukare, konsumentpriskontroll,landsbygdsutveckling och miljöskydd. Stöden kanaliseras sedan via program och institutioner i medlemsländerna. Men når stöden målgrupperna?

Inom ramen för mitt avhandlingsarbete i Statsvetenskap genomförde jag under 2006-2009 ett stortantal intervjuer med småföretagare och andra aktörer i syfte att undersöka om,och i så fall hur, beslutsfattares visioner, målsättningar och program (ofta kallade ”policies”) möter småföretagares förväntningar och behov. Intervjupersonerna uppmanades att berätta om sina företag, viktiga milstolpar i utvecklingen och lösningar som skapats för att möta utmaningar och tillvarata möjligheter utefter vägen. Genom sina berättelser rekonstruerade intervjupersonerna i deallra flesta fall ett omfattande nätverk av personer och resurser som samverkade för gemensam problemlösning kring vitt skilda frågor som t.ex.: yrkesutbilding,effektivisering av produktionsprocesser, generationsskiften i ägandet och maskininvesteringar.

Avhandlingen visar tydligt att beslutsfattarnas visioner, målsättningar och program oftast inte överensstämmer med företagarnas bild av hur utmaningar kan mötas med relevanta åtgärder.Beslutsfattare och företagare lever bokstavligen i olika världar. Begrepp som ”innovationer” och ”FoU” (forskning och utveckling), som är frekvent återkommande i utvecklingsprogrammen, betyder olika saker i beslutsfattarnas och i målgruppernas världar. Det förekommer ett glapp mellan - å ena sidan - system och program och - å andra sidan - förväntningar och behov.

Hur kan glappet mellan policy och målgruppernas förväntningar och behov förklaras ? En del av förklaringen ligger troligtvis iatt samhällets komplexitet ökat under senare decennier. Det har blivit alltsvårare att förutse och kontrollera skeenden och konsekvenser. Institutioner och maktcentra som ofta skapats under efterkrigstiden är inte längre självklara som referenspunkter för medborgare. Medborgarnas utmaningar diskuteras och hanteras idag istället av intressegrupper och sociala nätverk som ofta befinner sig utanför den formella traditionella sfären.

Beslutsfattare är inte vare sig omedvetna om eller oberörda av samhällstendenserna. Att försöka öppna för medborgarnas medverkan har varit en respons från beslutsfattare. En annan typ av respons, som lett i motsatt riktning, har varit beslutsfattarnas och systemens benägenhet att öka byråkratiseringen och formaliseringen, för att på så sätt försöka kontrollera den påtagliga osäkerheten och oförutsägbarheten i samhället. En hård styrning avskräcker och fjärmar målgrupperna från system och program. Ett tydligt, och samtidigt nedslående, resultat som framträder i min avhandling är att småföretagarna inte känner igen sig i kravspecifikationer, målsättningar, visioner och begrepp i programdokumenten, och att de därför försöker undvika stödstrukturerna som,paradoxalt nog, har småföretagarna som främsta målgrupp.

Det vore givetvis bättre om de offentliga åtgärderna föreföll mer attraktiva för målgrupperna och om en större del av åtgärderna kom ”målgrupperna” till del. Lyckligtvis är företagare och andra aktörer i nätverken inriktade på problemlösning, och samarbetar därför för att tillvarata möjligheter med eller utan pengar från staten eller EU. I min avhandling ges några goda exempel på hur företagare själva, såväl som myndighetspersoner inte bara blint följer utan också använder lagar och regler, och omformar dem från stuprör till mjukare amöbaliknande nätverk i gemensam kraftsamling. Inom forskningen kallar vi sådana individer för ”offentliga entreprenörer”. De är modiga, för etablissemanget ofta obekväma personer, som vågar ta risker, sticka ut hakan och fundera i nya banor, och om så krävs, riva gamla, inadekvata lösningar på nya problem, och – kanske viktigast av allt – de för en livlig dialog med medborgarna, och har därför målgruppernas problemformuleringar i ryggen. Det handlar alltså om individers gemensamma språk och formulering av utmaningar och lösningsalternativ som utgör det första – och helt omistliga - steget i framgångsrika utvecklingsprocesser.Det finns ett antal entreprenörer både inom den offentliga sfären och bland våra landsbygdsföretagare, men fler behövs!

En av många anekdoter som återberättats för mig, och som handlar just om starten till ett framgångsrikt samarbete började med ett gräl per telefon mellan en jordbrukare och en tjänsteman vid Länsstyrelsen. Jordbrukaren var mycket kritisk till utformningen av det sk. Landsbygdsstödet och de strikta reglerna. Efter en längre diskussion om stödets oduglighet utbrast jordbrukaren besviket ”Det finns för jävla många byråkrater!”. Svaret från tjänstemannen blev ”Det finns för många jävla bönner också!”. Lyckligtvis avslutades samtalet med att de båda stämde träff vid fikabordet, och den kaffestunden blev startpunkt för ett gemensamt språk,erfarenhetsutbyte och samarbete mellan jordbrukaren och landsbygds utvecklaren som båda beskriver som långt och fruktbart. Men det är en helt annan historia...

Monica Johansson, doktor i Statsvetenskap vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Numera bosatt i Sardinien där hon forskar vid fakulteten för Arkitektur.