Steget är kort mellan Leksand och Paris

Det här mejlet från Lasse Liljegren damp ner i mejlboxen. Han och hans fru hade bott och arbetat utomlands, och efter ett par års mellanlandning i en svensk storstad så valde de att flytta till en liten by utanför Leksand, och bildade familj. Jobbet finns däremot i Paris, och dit åker Lasse någon gång i kvartalet.

Han tycker många akademiker gnäller över att det inte finns några jobb för dem på landsbygden.

- Jag inbillar mig att många akademiker skulle kunna arbeta som jag. Förutsättningen är en telefon, en dator och ett kraftigt bredband, säger han och fortsätter:

- Känslan är att både människor och företag missar en möjlighet som ligger precis framför ögonen. Steget är inte speciellt stort, och om man tror att man skulle trivas bättre på en liten ort så ska man göra slag i saken. Vi lever bara en gång.

Och här, slutligen, kommer brevet:Igår var det dags igen. "- Jag vill flytta hem, men det finns ju inga jobb för mig", säger den högutbildade akademikern. Gnällspik! Vad spelar en hög utbildning för roll, om man inte har något driv? Hennes arbetsverktyg är en telefon och en dator med hygglig uppkoppling, och framförallt hennes kunskap och erfarenhet. Detsamma stämmer antagligen för vart och vartannat akademikerjobb nuförtiden. Vad är det då som stoppar henne, kan man fråga sig?

Jag har själv flyttat, fast från mitt "hem" i storstaden till ett litet samhälle med 15 000 innevånare, mitt i spenaten. För vår familj så var det rätt val. Livet blev enklare. Min uppdragsgivare sitter däremot i Paris. Jag hälsar på någon gång ibland, men det mesta kan göras via dator och telefon. Min fru arbetar i ett internationellt företag som utgår från bygden. Vi gjorde vår egen lilla gröna våg för 15 år sedan, och kan ärligt säga att vi inte ångrat oss en sekund.

Samtidigt möter jag nu det här hemflyttar-gnället från alla håll och kanter, och jag undrar vad som hindrar dem att göra likadant som vi gjorde i mitten av 90-talet? Mina kollegor, med tjusigt kontor ett stenkast från Champs Elysées, må tycka att jag är en kuf som väljer att bo i en liten håla halvvägs till Nordpolen, istället för fantastiska Paris, men de har definitivt inget problem med saken. Det är ju min kunskap och erfarenhet de vill åt. Och om inte mina kollegor i Paris har något problem med saken, varför skulle företag i Sveriges storstäder ha det?

När det dessutom är bostadsbrist, vi har världens bäst utbyggda bredband och en avfolkande landsbygd, så borde det till och med vara av intresse för politiker att ställa sig den frågan. Eller utgår vi från att alla vill bo i storstad - utan att fråga?

Företags huvudkontor kommer alltid att söka sig till storstäder, det får man nog räkna med. Att vara med och leda ett företag eller en organisation ses av många som ett bevis på att man lyckats i livet, och då vill man ju också ha bekräftelse av så många som möjligt i samma position - och någonstans att göra av med sin höga inkomst. På landsbygden får du varken det ena, eller hittar det andra. I små samhällen blir du synlig på ett helt annat sätt, och det ställer högre krav på en identitet utanför arbetet.

I vårt land, som nu sjunger valfrihetens lov för full hals, kanske det är dags att ställa frågan? "- Skulle du hellre vilja bo på en liten ort, om du kunde behålla ditt arbete och istället arbeta på distans?"
Det kan ju vara klokt att börja där, innan vi stoppar in statligt stöd för att avhjälpa bostadsbristen i storstäderna.

En sänkt arbetsgivaravgift för storstadsföretag som använder sig av distansarbetande personal i samhällen med färre än 20.000 innevånare, på minst 10 mils avstånd från en dokumenterat trångbodd storstad, skulle kanske ge samma effekt - till betydligt lägre kostnad? Det finns säkert andra förslag.

Även om vår familj må vara lite udda, så är vi inte helt aparta. Så ställ frågan. Kanske svaret blir en överraskning.

Lasse Liljegren