I den lilla orten blir människor stora.

På landsbygden är människor vana vid att lösa sina problem själva. Du förväntar dig inte att få hjälp från någon annan. Detta skapar en kultur där man insett att man måste hjälpas åt och arbeta för att saker ska hända. Och när människor hjälps åt kommer integrationen automatiskt. Martin Nkoubou från Kongo Brazzaville fann sin gemenskap i kampen för skolan i den lilla byn Sankt Olof på Österlen. 

En levande landsbygd handlar egentligen om något så grundläggande som mångfald. Och mångfald handlar även om rätten att inte behöva bo i en stad. Om att kunna leva sitt liv på det sätt som passar just dig och som just du mår bra av. Landsbygden är bra på –  och för – mångfald på andra sätt. Med mindre hjälp från samhällsapparaten blir alla viktiga. Vad du gör för att hjälpa till är viktigare än din titel, inkomst eller etnicitet.

Den lilla byn Sankt Olof är kanske inte den inte den mest pittoreska av Österlens byar. Snarare har den haft lite dåligt rykte som avsomnad järnvägskrok med svikande service och blandad arkitektur.

På senare år har detta dock ändrats, nu går flyttlassen med familjer till Sankt Olof och en av nyckelpersonerna bakom förändringen är läraren, företagsekonomen och busschauffören Martin Nkoubou, uppvuxen i Kongo Brazzaville och bosatt i byn sedan 2005. 2016 utsågs han till årets Sankt Olofsbo efter att ha engagerat sig i byns nedläggningshotade skola.

– Att engagera sig i föreningslivet är ett perfekt sätt att som inflyttad hjälpa till att utveckla lokalsamhället. Kommer du från ett annat land har du andra erfarenheter och kan berika med kunskap, engagemang och entusiasm. Bara för att vi är från en annan plats och inte kan språket så betyder det inte att vi är dumma, säger Martin.

När Martin och hans familj flyttade till Sankt Olof hänvisade den biträdande rektorn i kommundelen barnen till Kiviks skola, drygt en mil bort.

– Vi blev konfunderade – det fanns ju en fungerande skola här – så vi satte våra tre barn i den.

Det visade sig att vissa av Simrishamns kommuns politiska partier ville lägga ner skolan i Sankt Olof. Kampen var långdragen och föräldraföreningen vid skolan hade kämpat i flera år för att den skulle få vara kvar. Nu stod man inför ett avgörande och många av de engagerade var utmattade av striden.

– I byar där skolorna läggs ner är det inte samma puls. De är inte attraktiva för familjer och det gör att även annan service försvinner. Jag började engagera mig i föreningen, kom med i styrelsen och blev snart tillfrågad att bli ordförande. I byn fanns dessutom många unga familjer som inte hade råd att köpa hus i de större orterna i kommunen.

– Föräldraföreningen var i nöd och såg mig som en livboj, de behövde mig helt enkelt. Där är det mycket lättare att bli accepterad, säger Martin Nkoubou som tidigare jobbade som bussförare, men nu undervisar i franska och engelska på en högstadieskola i Simrishamn.

Slaget vanns, skolan fick vara kvar och idag går här elever från förskolan upp till tredje klass. I dagsläget skjutsas mellanstadieeleverna till Kivik men kampen med att få även de eleverna tillbaka till byn fortsätter. Vid mätningen 2016 fanns 115 barn under 18 år i byn, att jämföra med 99 år 2010. Parallellt med skolstriden började Martin Nkoubou även engagera sig politiskt, i dag är han ersättare i Barn- och Ungdomsnämnden.

– Om man engagerar sig får man kontakter och kommer in i samhället snabbare. Jag har lärt känna människor både genom skolan, i idrottsföreningen och genom politiken.

– Det är en annan sammanhållning i en liten ort, i staden blir man anonym. Samtidigt är flytten till en liten by ingenting man kommer på av sig själv, och tanken på att isolera sig kan vara skrämmande. Vi måste bli bättre på att berätta hur bra det är att bo såhär!

– Om jag hjälper människor i byn så vet jag att jag också kan få hjälp, och det har jag fått.