Alla älskar landsbygden – särskilt på sommaren

I snart tio somrar har jag fångat kärlekshistorier på Sveriges landsbygder, som inslagsproducent och redaktör för Bonde söker fru. Trots 20 år på nacken lockar programmet fortfarande en miljonpublik varje höst. Kanske för att det erbjuder just det vi längtar efter i november: landsbygdsromantik, sommar, röda lador, vajande kornfält och kvällssol som värmer genom tv-rutan.

Det är lätt att förstå lockelsen.

I programmet finns inga nedlagda skolor, inga vita fläckar på mobiltäckningskartan, inga banknej till unga husköpare eller oro över avstånd till vård. I rutan är livet på landet romantiskt, vackert och doftar nyslaget hö. Visst behöver vi den bilden – men den är bara halva sanningen.

Jag kom nyligen hem från Gullspång, en liten bruksort mellan sjöarna Vänern och Skagern, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Vi cyklade dressin genom tunnlar av skog, passerade blommande sommarstugor och spelade in dörrköp på den lokala trä- och blomsterhandeln som också är kafé. Självklart visste den charmiga föreståndaren redan vilken dörr som skulle bytas – för på landet känner vi varandra.

Men bakom de idylliska kulisserna kämpar Gullspång, precis som många andra landsbygder, med avfolkning, kompetensbrist och tuffa förutsättningar.

Kanske är det därför jag blir så där fånigt lycklig av att se kön ringla lång utanför Annas Creperie – öppet fredag till söndag och utsedd till Årets företagare. En plats där bybor, tyska turister och ett Stockholmsbaserat tv-team samsas i doften av stekos och stress över att järnet bara gräddar två galetter i taget.

På måndagen är gatan tyst. Skyltarna vänds till “Stängt” och mina kollegor undrar varför. För dem är det en frustration – för mig känns det i hjärtat. Landsbygden måste orka hela veckan, hela året.

Det är svårt på platser som Gullspång.

Som inslagsproducent och redaktör är jag med och väljer vilka vyer som når bästa sändningstid. Jag älskar kärlekshistorierna, men mitt inre uppdrag är större.

Jag vill fånga drivkraften hos dem som älskar sitt landsbygdshem lika mycket i november som i juli, hylla dem som startar kafé trots vintertysta gator – och låta publiken se det vackra i en ort som kämpar och längtar efter fler barn i skolan.

För jag vill så gärna göra skillnad. Utmana bilden av att ”här går inte att bo” – den som fortfarande dyker upp i både media, samtal och politik. Varje gång vi filmar vyer som ska fånga livsplatsen ställer jag mig frågan: Hur fångar vi det som gör att fler vill bo här? 


För alla älskar landsbygden på sommaren. Och vajande rågfält i sommarsolnedgång i tv-rutan i november.

Men för att landet ska leva behöver vi fler som älskar vardagen i januari.

Fler som vågar och kan öppna creperiet även en blåsig torsdag.
Fler som får ett ja från banken att rusta upp ett ödehus och fylla det med liv, skratt och framtidstro.

Så nästa gång du dras in i en tv-vy över fält och ladugårdar – fundera på vad du kan göra för att den vyn ska vara lika levande utanför den romantiska bilden.

För landsbygden är mer än en somrig kuliss. Den är människor, möjligheter och liv – året om.