Livskvalitet i landsbygder – enligt staten.

Med siffror verkar det däremot möjligt. Ta 61 till exempel. Ett mått på livskvaliteten på Gotland och i Stockholms län, vilket är högst i landet.

Ja, åtminstone om vi ska tro regeringen som lanserar Livskvalitet som en ny indikator i budgetpropositionen 2023.

Sett från ovan visar indikatorn att livskvaliteten i Sverige generellt sett ökar över tid. Men människor i landsbygdskommuner har lägre livskvalitet än i övriga kommuner, med allt större skillnader över tid. Och i Blekinge och Värmland minskar livskvaliteten från redan låga nivåer.

Allvarligt, kan tyckas. Men Wolfgang Pichler på Tillväxtverket vill avdramatisera resultaten. Skillnaderna beror framför allt på befolkningens utbildningsnivå samt tillgängligheten till olika typer av tjänster och service.

Det handlar alltså inte om att staten vill ta ifrån dig som bor i landsbygd den där känslan av frihet, närhet eller att bara höra till – som du kanske upplever och ser som själva symbolen för ett gott liv.

Indikatorn speglar främst materiella (och mätbara) faktorer, säger Wolfgang. Den ska ses som ett hjälpmedel, eller möjligtvis varningsklocka, eftersom perspektivet är långsiktigt där utvecklingen inom en viss typ av kommun eller län i första hand ska jämföras med sig själv. Det är diplomatiskt uttryckt, tänker jag. För visst bjuder den in till högst relevanta jämförelser mellan olika delar av landet.

Särskilt när siffran i sig är så enkel. Skenbart alltså.

Bakom fasaden finns en hel massa metodmässiga avväganden. Indikatorn är ett så kallat index, vilket i detta fall betyder att den slutliga siffran är en sammanvägning av ett 50-tal olika mått som speglar olika delar av livet. Det handlar till exempel om:

• Anmälda brott mot frihet och frid
• Andel elever som är behöriga till yrkesprogram
• Andel invånare som äter frukt och grönt mer än tre gånger om dagen
• Andel skyddad natur
• Förekomst av diabetes typ 2

Inget hafsjobb alltså, men med nödvändighet ändå en grov förenkling av verkligenheten. Precis som alla indikatorer.

Källa: Tillväxtverket. Allra högst värde på Livskvalitet finns i kategorin Blandade kommuner i Stockholms län. De ljuslila prickar som representerar landsbygdskommuner ligger lågt i samtliga län.

Jag och Wolfgang ses i ett digitalt mötesrum trots att bara en smal förgrening av Storsjön i Jämtland skiljer oss åt rent fysiskt. Han är analytiker på Tillväxtverket i Östersund och har jobbat med frågor som rör regional utveckling och landsbygder under många år. Och är nu alltså en av dem som varit med och utvecklat både måttet på livskvalitet och andra nya indikatorer. Wolfgang är kulturgeograf i grunden där geografiska perspektiv utgör en naturlig utgångspunkt. Hans eget perspektiv spänner från Wien där han fick sin akademiska skolning till Östersund, dit kärleken tog honom.

Men låt oss sätta siffran i sitt sammanhang. Eller indikatorn i relevant kontext, som byråkraterna säger.

En politik för lite av varje

Vi hittar den 2031 sidor in i budgetpropositionen för 2023. Vi befinner oss då inom utgiftsområde 19, där den regionala utvecklingspolitiken har sin hemvist.

Ytligt sett är politikområdet ingen banger. Blott några promille av statsbudgeten med ekonomiska mått. Och innehållsligt finns varken nerven som hos försvarspolitiken, tyngden hos de välfärdspolitiska frågorna eller det aningen högstämda hos demokratipolitiken.

Möjligen påminner det om en låda i köket där lite av varje får plats, men inget av högsta betydelse. Själva idén med politiken är att sätta fokus på platsens betydelse – inom områden som till exempel kompetensförsörjning, innovation och tillgänglighet till samhällsservice. På så sätt är den regionala utvecklingspolitiken minst lika viktig för de landsbygdspolitiska målen som själva landsbygdspolitiken. Den regionala nivån är som namnet antyder i centrum och hållbarhetsperspektivet har gradvis fått allt större tyngd över tid. En viktig skillnad mot tidigare regionalpolitiska ambitioner är att den inte syftar till att skapa rättvisa mellan län, utan snarare utveckling utifrån varje läns specifika förutsättningar.

I stor utsträckning utgör den regionala utvecklingspolitiken med sitt platsbaserade perspektiv en kontrast till mycket av det övriga i budgetpropositionen. Åtminstone när jag senast kollade (vilket inte sker varje år). Som i en postmodern tolkning av Karl-Oskar satt jag med krum rygg och bröt mark vid genomläsningen – med mager skörd i utbyte. Det geografiska perspektivet är generellt sett svagt i statens budget. Landsbygdsperspektivet mycket svagt.

Viktiga insikter om den regionala utvecklingspolitiken handlar om begränsningar. Ingen minister eller myndighet har ensamt mandat att driva utvecklingen. Huvuddelen av insatserna sker inom andra politiska områden, och involverar aktörer på flera nivåer i samhället. Det senare gör att samverkan i många fall lyfts fram som politikens främsta verktyg.

Litenheten kompenseras därför möjligen av komplexiteten.

Indikatorer följer upp

Förutom politiska prioriteringar innehåller budgetpropositionen en resultatredovisning för de 27 olika utgiftsområden som statens budget består av. Genom det ska riksdagen kunna följa en tänkt kedja mellan politiska mål, genomförda insatser, uppnådda resultat och regeringens budgetförslag.

Att använda just indikatorer för uppföljningen är logiskt. De är väl lämpade för att på liten yta komprimera den mängd av politik och pengar som följer av sammanhanget.

Trots det krävs många indikatorer.

Inom den regionala utvecklingspolitiken är olika program inom EU:s regionalfonder viktiga finansieringsverktyg. Enligt en vandringssägen innehöll ett enskilt program fler än 1 000 indikatorer.

I statsbudgeten är numerären sannolikt något lägre. När jag räknade senast fanns ett sjuttiotal politikområden och samtliga följs alltså upp med hjälp av indikatorer. Landsbygdspolitiken i utgiftsområde 23 har till exempel tre indikatorer som ska fånga utvecklingen i Sveriges landsbygder, med bara 500 ord förklarande text. Den regionala utvecklingspolitiken har totalt femton – med indikatorn för livskvalitet som en av de långsiktiga.

Riksdagen beslutade 2021 om att ändra målet för politiken till utvecklingskraft med stärkt lokal och regional konkurrenskraft för en hållbar utveckling i alla delar av landet. Det innebar ett skifte från tillväxt till utveckling vilket i sig bidrog till att regeringen nu lanserar nya indikatorer från 2023, där Tillväxtverket levererat underlag. En viktig nyhet är att indikatorerna redovisas för olika typer av kommuner, vilket synliggör skillnader mellan landsbygder och städer (åtminstone grovt sett).

Intrycket är obalanserat

Indikatorn för Livskvalitet redovisas djupt inne i den byråkratiska undervegetationen och är lika enkel att få syn på som en gräshoppa i en slåtteräng. Den snåriga placeringen ger ett obalanserat intryck. Livskvalitet framstår som ett mål för statens hela verksamhet – och inte som nu för en ytterst avgränsad del med låg politisk status och små resurser.

Sin placering till trots kan indikatorn inte föra en kravlös och tynande tillvaro. Den måste var stabil och kunna följas över tid. Samtidigt ska den förändras i lagom takt med omvärlden, utan att dras med i dagspolitiska utspel.

Jag undrar om inte Wolfgang blir frustrerad över hur banal den politiska retoriken blivit. Kunskap och sanning verkar vara relativa begrepp. Beskrivningen av sanning viktigare än sanning själv – om det ens finns någon? Över kontrasten till det mödosamma och väl avvägda arbete som ligger bakom måttet på Livskvalitet (alla förenklingar till trots). Men han håller inte med utan lyfter hellre att indikatorerna är en leverans till de demokratiska processerna i riksdagen. Att det är just politikens uppgift att väga samman ett långt mycket större beslutsunderlag – och formulera sina egna budskap. Och i det står de fria.

Wolfgang har samma prestigelösa framtoning när jag frågar om det inte finns problem med indikatorernas formativa makt – att de liksom driver fram en utveckling mot vad de mäter och inte de verkliga problemen? Om risken för att en sådan bred indikator som Livskvalitet döljer mer än vad den synliggör? Eller om sammansättningen verkligen är rimlig – givet att till exempel Stockholm med alla sina problem faktiskt toppar den där listan som är omöjlig att inte stirra på och reflektera över.

Indikatorn är vad den är, menar Wolfgang. Ingen absolut sanning. Bara ett mått som i det långa perspektivet ger kunskap om utvecklingen går i riktning mot målet för politiken.

Ett skifte i mentalitet

Även om måttet är nytt för i år går det att spåra bakåt i historien – i stor utsträckning som en reaktion på ekonomisk tillväxt som mått på samhällets utveckling. Kanske är det snarare förvånande att det dröjt så länge – givet att kritiken mot det traditionella BNP-måttet funnits sedan början av 1970-talet och förstärkts i takt med att miljöproblemen vuxit. I närtid har de svenska regionerna genom sina roller som utvecklingsansvariga aktörer drivit på utvecklingen av det mått som nu alltså integreras i statsbudgeten.

När vi skiftar fokus från 1970-talet och mot framtiden menar Wolfgang att han såg den komma för länge sedan – åtminstone i landsbygder.

Han menar att det efter 1990-talskrisen fanns en offermentalitet som levde kvar hos människor. Men att mycket har hänt sedan dess. Nu finns en annan inställning inom civilsamhället – med ett självförtroende som bygger på det faktum att många vill bo i landsbygder. Det finns en rörelse med människor som ställer rimliga krav, och som i bästa fall fungerar i ett växelspel med offentliga aktörer.

Wolfgang tror på idén att människor kan definiera önskemål om sina lokalsamhällen. Han pekar på kraften de representerar. Men också på utmaningarna. De som i dag är aktiva inom civilsamhället blir i många fall äldre, och engagemang har blivit en bransch med stark konkurrens.

I den meningen har han en deltagardemokratisk inställning som är ovanlig inom nationella myndigheter. Först efteråt slår det mig att jag borde frågat hur han ser medborgarskapets plikter för alla dem som bor i städer.

Wolfgang menar också att vi i Sverige är onödigt fixerade vid befolkningsförändring som mått på utveckling. Demografin utmanar och kommer ovillkorligen leda till att befolkningen minskar på många håll. Och att det inte finns någon dramatik i det. Klart är att framtiden bär på förändringar oavsett om det blir fler eller färre människor på en plats.

Hur det påverkar livskvaliteten kommer vi såklart upptäcka på egen hand.

Men sedan 2023 också staten.

Att reflektera över

• Vilket ansvar har du själv för din livskvalitet? Vilket ansvar har det offentliga?
• Vad betyder platsen du bor på för din upplevda livskvalitet? Andra människor?
• Vad tänker du om att livskvaliteten enligt indikatorn i budgetpropositionen är lägre i landsbygdskommuner?