Om (o)rättvisor och samhällsplanering.

Bara en sak lockar mer än enkla lösningar på svåra problem. Ännu enklare lösningar.

Inom samhällsplaneringen syns det i hög grad genom uppdelningen i land och stad. Stereotypa föreställningar som skalar bort många av nyanserna i dagens samhälle. Osynliggör beroenden och låser fast bilden av landsbygderna som idyll och rekreationsyta för ystra stadsbor (eller möjligen ett före-detta-landskap) och städerna som pulserande centrum. Det urbana tolkningsföreträdet är tydligt, inte minst när det gäller värderingen av naturresurser och i utbyggnaden av infrastruktur. Städerna utgör gravitationspunkter, dit tillväxten ska koncentreras genom en offensiv kommunal och regional planering.

En av dem som bidrar till att synliggöra det urbana tolkningsföreträdet inom samhällsplaneringen är Nils Björling, som är arkitekt och universitetslektor i stadsbyggnad och planering på Chalmers i Göteborg På ett sätt är han en del av systemet, men istället för att befästa stereotypa bilder bidrar han till att utmana dem från insidan.

Nils Björling utmanar stereotypa föreställningar om landsbygder.

Diskussionen om land och stad har varit central inom den svenska samhällsplanering sedan 1700-talet, men betydligt mindre framträdande sedan slutet av 1970-talet. Men visst, kanske är pendeln på väg att svänga tillbaka. I vilket fall som helst kan samhällsplaneringens betydelse knappast överskattas. Både i nuet och för den framtida utvecklingen. Det är genom lite snåriga och oåtkomliga planeringsprocesser som samhällets resursallokering hanteras inom områden som markanvändning, kollektivtrafik, vatten & avlopp, energiförsörjning och fysisk infrastruktur. Hårda frågor. Dyra frågor. Tekniska frågor. Med högst påtagliga effekter för det rent mänskliga.

Den belgiska historikern Anton Jäger pratar om hyperpolitik som ett sätt att beskriva hur politik tar sig uttryck i en värld med smarta telefoner. Han menar att det post-politiska tillstånd som blev följden av Berlin-murens fall nu gett vika för ett nyvaknat politiskt engagemang – fast i en högst individualistisk och kortsiktig form – helt i symbios hur vi algoritmerna fungerar. Där ett gilla-klick räcker för att vara delaktig, men där engagemanget är lika flyktigt och effekten nära noll. Det är högst relevant och träffande, inte minst i ett inrikespolitiskt sammanhang med en debatt som ibland nästan inte verkar handla om någonting alls, mer än anklagelser och ord. Politiskt kattguld, möjligen. Eller som Anton Jäger uttrycker det:  ”a policics without policy influence or institutional ties”.

Hyperpolitik sätter också ord på hur jag uppfattar den landsbygdspolitiska debatten. Allra mest synligt i kommentarsfälten på sociala medier där klyftan mellan stad och land är bråddjup, men också i den politiska boxningsringen där alla som inte är rädda för en snyting svingar vilt. Samtidigt är den landsbygdspolitik som backas upp av formella beslut och uppdrag till myndigheter både nyanserad och lågmäld. Den bygger på kunskap från forskare, på faktisk samverkan mellan samtliga partier och inspel från civilsamhället. Väsenskild från det där hyperpolitiska. Och kanske är det just därför ingen heller verkar särskilt intresserad av att genomföra politiken.

Men tillbaka till samhällsplaneringen.

Jag tänker att den som politikområde är någon slags antites, genom sin starka förankring i lagstiftning och formaliserade processer. Hyperpolitik som politik utan konsekvenser. Samhällsplanering som konsekvenser utan politik.

Nils jobbar med stadsbyggnad men menar att den urbana utgångspunkten som dominerar idag är problematisk. I stället han ett mer utvecklat geografiskt helhetsperspektiv skapa förutsättningar för en mer sammanhållen och hållbar samhällsutveckling i stort.

Därför låser han sig inte heller vid administrativa indelningar utan pratar om betydelsen av att identifiera den relevanta skalan beroende på frågeställning, där geografiska samband står i centrum (den relevanta skalan för mig just nu är utan tvivel matbordet – där jag sitter och skriver denna text – och dess avstånd till kaffebryggaren). Samtidigt blir de administrativa gränserna intressanta för att det är där planeringen sker. Och, är det bäst att tillägga, bidrar till att skapa och upprätthålla vad som är centrum och periferi.

I en miljö där tusentals ingenjörer sysslar med matematik och exakt vetenskap ställer Nils fler frågor än han ger svar. Kräver reflektion. Vrider på det invanda.

Som nu, senast, när han deltar i ett forskningsprojekt som handlar om återindustrialiseringen i norra Sverige. Där tar han utgångspunkt i begreppet left behind places från 2018, som i hög grad påverkat vår förståelse av till exempel varför Donald Trumph vann presidentvalet 2016 och Brexit-linjen folkomröstningen i Storbritannien.

Ekonomiprofessorn Andrés Rodríguez-Pose som stod bakom begreppet reste under flera år jorden runt och skrämde upp makthavare över vad som händer när missnöjet exploderar hos människor som känner sig övergivna av samhället. Nu vänder Nils på begreppet och pratar om the left before places – de som lämnas ensamma i framtiden. Platser som får klara sig själva – där ropen efter staten ekar i de norrländska älvdalarna.

Det är fyndigt och insiktsfullt. Med klara politiska konsekvenser.

Eller som när Nils tillsammans med statsvetaren Malin Rönnblom utforskar the rurban void. Platser som varken passar in i mallen för den stereotypa staden eller landsbygden. De pratar om osynliga landskap som förändras utifrån en industriell logik. Med odlad skog. Vattenkraft. Jordbruksproduktion. Centrallager och villamattor.

Lite-av-varje-platser. Geografiska hybrider som är både land och stad – vilket krasst sett stämmer in på de flesta kommuner i Sverige. Nils och Malin lyfter behovet av att utveckla fler målbilder som inte låser oss vid gamla föreställningar. För det krävs också en fördjupad förståelse av det platsspecifika, som alltid är en kombination av flera aspekter.

Tre perspektiv på rättvisa

Men tillbaka till rättvisan.

I en ny forskningsartikel utforskar Nils och kollegor på Chalmers och Malmö Universitet hur den regionala utvecklingen kan analyseras med hjälp av begreppet rättvisa. Genom att använda den politiska teoretikern Nancy Frasers notion of justice benar de ut hur fyra kommuner i Skåne och Västra Götaland tar plats i den regionala hierarkin utifrån de tre dimensionerna 1) ekonomisk omfördelning, 2) kulturellt erkännande och 3) politisk representation.

Det är verkligen uppfriskande i en tid när rättvisebegreppet knappast är utslitet. Och högst relevant också ur ett mer strikt landsbygdspolitiskt perspektiv. För även om den svenska landsbygdspolitiken i stor utsträckning idag saknar en ideologisk dimension, ligger det där om (o)rättvisa hela tiden ligger strax under ytan när politiken formas och omformas. Visserligen finns begreppet likvärdighet med i det nuvarande landsbygdspolitiska målet, men vad det innebär är höjt i dunkel. Ska det bidra till en liberal form av rättvisa, där det viktiga är att själva förutsättningarna är likvärdiga och att det därefter är upp till människor på olika platser att faktiskt dra nytta av dem? Som en meriokratisk idé om att den som bara anstränger sig tillräckligt mycket kommer att lyckas. Eller handlar det om mer vänsterorienterad rättvisa, där det är politikens utfall som ska vara likvärdigt – till exempel tillgängligheten till en viss typ av välfärd eller livskvalitet?

Deras studie ger inga enkla svar, men utan tvivel ökad förståelse av att rättvisa har flera dimensioner. Och att vår tolkning av samhället hela tiden behöver erövras på nytt. Möjligen legitimerar den också att fler vågar prata om rättvisa. Ett begrepp som osar av 1900-tal men som kanske är på väg tillbaka – inte minst när det gäller frågor om grön omställning.

Själv lever Nils i vad som lite från ovan kan beskrivas som den storregionala drömmen. Han bor med sin familj i Mariestad men pendlar två till tre dagar i veckan till Chalmers i Göteborg. Själv tycker jag att pendlingen verkar ha klara drag av självplågeri, men ändå illustrerar hur Västra Götalandsregionen är tänkt att fungera. Som en jättelik arbetsmarknadsregion – med pendlingsmöjligheter till Göteborg på morgonen, och därifrån efter arbetstid. Tidigare hände det att han satt fem timmar på tåg en dag bara för att kunna närvara på ett enda möte, men efter pandemin har kravet på fysisk närvaro luckrats upp.

Ett annat sätt att beskriva den tillvaron är som ett resultat av en långvarig centraliseringspolitik, eftersom han faktiskt behöver åka ända till Göteborg för att komma till en arkitektutbildning. Hade han bott på andra sidan regiongränsen mot Värmland hade pendling dock varit omöjlig, vilket i sig är ett exempel på hur en administrativ gräns också blir till en fysisk – i det fallet genom kollektivtrafikens regionala indelning.

Nils och hans kollegor upptäcker en del orättvisor i den där forskningsartikeln. Men det är väl möjligen lika avslöjande som att en Bond-film innehåller biljakter.

I detta sammanhang vill jag lyfta två saker:

Det första (som egentligen är det sista) handlar om behovet av transformativa insatser (i motsats till affirmativa) för att komma åt de orättvisor som finns i det regionala sammanhanget. Och det är inte så krångligt som det låter.

Det handlar om att bygga in tanken om rättvisa i ett system redan från början, i stället för att lappa och laga i efterhand. Behovet gäller inte bara den ekonomiska omfördelningen (vilket har en tendens att få mycket av uppmärksamheten), utan också frågor kring det kulturella erkännandet (där urbana normer spökar) och den politiska representationen med geografiska hierarkier som påverkar kommunernas förutsättningar att driva utvecklingsfrågor.

Ett konkret exempel på transformativ insats kan handla om hur fördelningen av de svenska investeringarna i transportinfrastrukturen sker. I nuläget enligt en modell som i stor utsträckning vilar på beräkningsgrunder som sägs leda till samhällsekonomisk nytta – men som obönhörligen leder till alltmer eftersatta vägnät i landsbygder. Inte minst aktuellt under våren 2024 då Inriktningsunderlag inför infrastrukturplaneringen för perioden 2026-2037 är ute på remiss. Det handlar om mer än 1000 miljarder som ska fördelas, och risken är uppenbar att de pengarna kommer förstärka de regionala orättvisorna ytterligare.

Noterbart är att det inte bara är Hela Sverige ska leva som är kritiska, utan också många andra organisationer och en myndighet som Tillväxtverket. De menar bland annat att inriktningsplaneringen inte uppfyller prioriteringarna i regeringens direktiv att hela Sverige ska fungera och att utvecklingen av transportinfrastrukturen ska bidra till landsbygdsutveckling. En transformativ insats är då att ändra själva grundmodellen för hur fördelningen sker, medan affirmativa insatser handlar om särskilda ”satsningar” på vägnätet i till exempel landsbygder. I sammanhanget alltid småpengar. Och tillfälliga. Som dessutom föder den där känslan av att vara satt på undantag.

Det andra jag vill lyfta handlar om lokala inlåsningar (local traps) som bygger på att små autonoma enheter, i detta fall kommuner, inte är ändamålsenliga för att hantera strukturella frågor där de saknar rådighet. Nils menar att det finns en idé om att öka det demokratiska inflytandet genom att minska de geografiska enheterna som har självbestämmande – vilket i själva verket riskerar att leda till motsatt effekt.

Det är onekligen paradoxalt. Syftet är ett, men effekten blir en annan.

Nyckeln är att hantera frågor på rätt nivå – och att etablera en fungerande samverkan mellan dessa nivåer för helhetens skull. Vissa frågor hanteras såklart alldeles utmärkt på kommunal nivå, med andra bör skickas uppåt i hierarkierna. En del ända till planetär nivå, menar Nils. Själv tänker jag att städningen av min arbetsplats (matbordet ni minns) är ett exempel på fråga som kanske hanteras bäst inom familjen – i värsta fall med veckopengen som incitament.

Kommunsammanslagningar brukar lyftas fram som ett sätt att spara pengar och öka effektiviteten när kommunernas breddfulla uppdragsportföljer ska leverera välfärd till en allt äldre befolkning. En idéströmning som ska ses mot bakgrund mot att vi människor lever våra liv i allt större geografiska cirklar. Jag frågar Nils om sammanslagningar också skulle vara ett sätt att komma till rätta med kommunala inlåsningseffekter. Svaret? Som ofta både ja och nej, fullt av nyanser. Han menar att man då tillämpar samma logik som skapat problemen, vilket riskerar att förstärka problemen på sikt. Som ett alternativt förhållningssätt lyfter han en tanke om hur det skulle vara möjligt att fundera i mer transformativa termer. Hur återskapar vi kommunen som det gemensamma?

Vi för ett samtal om att en kommunreform kanske bör gå i två riktningar. Där vi å ena sidan slår ihop kommuner för att skapa effektiviseringar. Och å andra sidan vågar skapa nya enheter på en mer lokal nivå – som ett sätt att vitalisera det lokala inflytandet.

En tyst centralisering

Det är inte helt enkelt att avgöra i vilket ögonblick vi lämnar forskningsartikeln. Det verkar bli så med Nils. Han rusar inte framåt. Känslan är i stället att han leder samtalet vidare genom ett sökande efter vad som finns bortom nästa tanke.

Men vi håller fast vid rättviseperspektivet.

Nils menar att det blir problem om anledningarna till att samhället förändras är outtalade – när människor satsar på att bo på en plats, men inte får reda på de framtida villkoren med rimlig framförhållning. Att det sker en tyst centralisering som inte artikuleras genom politiska beslut, vad gäller frågor om till exempel vård och skola. Det blir då också en fråga om omfördelning, som troligtvis inte är särskilt rättvis längre.

Samtidigt nyanserar han: Det handlar inte om illvilja från det offentliga, utan snarare en dominerande (om än tveeggad) idé om ekonomisk rationalitet. Och det finns såklart verkliga utmaningar. Den demografiska utvecklingen leder på många håll till både lägre intäkter och högre utgifter. Och såklart osäkerheterna i hela den gröna omställningen.

Nils pekar på att staten och det offentliga gör snabba girar. De senaste två decennierna har det till exempel varit självklart att kraftsamla i storstadsregionerna, vilket i sin tur medfört att andra platser fått mindre av den gemensamma kakan – som nu genom återindustrialiseringen har visat sig nödvändiga. Jag noterar att det onekligen är ett resonemang som är relevant också utifrån ett krisberedskapsperspektiv, där en ojämn geografisk utveckling får negativa konsekvenser för Sverige som helhet. Nils menar att vi behöver bygga ett robust samhälle för förändringar vi ännu inte känner till. Men att det kan upplevas ologiskt i ett samhälle som är optimerat efter ett ideal om ekonomisk rationalitet.

I dag ser Nils i stället att både politiken och det offentliga systemet i stort anpassar sig till de förändringar som sker – vilket han beskriver som reaktivt. Ur det perspektivet saknar han en övergripande idé om hur Sverige ska utvecklas.

Själv verkar han knappast sakna idéer tänker jag och känner någon slags hopp. Jag tror inte att en människa förändrar världen, men många tillsammans kan knuffa utvecklingen i rätt riktning. Från början drömde Nils om att rita hus. Och visst, kanske är hans roll nu inte alls lika konkret, men ambitionen är fortfarande att bygga en vackrare värld.

Att fundera på.

• Hur påverkar samhällsplaneringen utvecklingen I Sveriges landsbygder på lång sikt?
• Vad får det för konsekvenser om utgångspunkten hos arkitekter och samhällsplanerare präglas av urbana normer? Hur syns det i lokalsamhället?
• Upplever du geografiska orättvisor där du bor? Handlar de om ekonomisk fördelning, kulturellt erkännande eller geografisk representation?