Storleken har betydelse – reflektion från Island
Hela Sverige ska levas ordförande Irene Oskarsson, samordnare Sigrid Larsson och verksamhetschef Terese Bengard åkte till Island i ett utbytesprojekt med vår motsvarighet på Island ”Landsbyggðin lifi”. Detta för att lära av varandra. Här är Terese reflektioner av resan, likheter och skillnader mellan länderna och hur Island kan inspirerar Sverige.
42. Det är antalet på invånare i Islands till befolkningen minsta kommun.
42. Det går. Uppenbarligen.
Island är ett eget land som totalt knappt når 400 000 i total befolkning. Det finns det 62 kommuner med varierat antal från några hundra vanligast som Sveriges minsta kommun runt 2000 invånare och så Reykjavik med runt 120 000.
Vi inser att när vi åker runt och pratar med kommunföreträdare, kommuninnevånare, Islands motsvarighet till SKR (Sveriges kommuner och regioner) och inrikesdepartementet att det är så mycket närmare mellan alla.
Vi pratar om vår dialog hur vi ”organiserar” den (eller inte lyckas med den) – de har den inbyggt i systemet. De tittat förundrat på oss när vi ställer frågor om hur de kommunicerar med civilsamhället. ”Vi är en del av det”, känns svaret bli.
Kommunalrådet tar emot oss i sitt rum. ”Jag kommer just från golfbanan, de var en elak storm som översvämmat delar av anläggningen men sten och annat så vi måste fixa det, men nu är det ett hundratals frivilliga där som hjälper till, så behövde kolla till det, därav klädsel”, säger han och ler i sin blåa jeansskjorta och matchande byxor. Kavajen hänger i garderoben.
Hildur Thordardottir Landsbyggðin lifi, Irene Oskarsson, Terese Bengard och Sigrid Larsson, Hela Sverige ska leva, Stefania Gisladottir Landsbyggdin lif och Hólmfriður Sveinsdóttir och Jóhanna Sigurjónsdóttir, Ministry of Internal Affairs.
En hands-on-politiker. Som spenderar mer tid i verksamheten än i kommunhuset. Som utan bekymmer har tid i sin kalender att ta emot tre representanter från Sverige. Och som med stolthet visar kommunen på den jättekarta han har på väggen som också går att rita på.
Byråkratin känns långt borta. Budgetpratet om ”jag vill bygga en ny förskola” det ska vi lyckas med innan jag är klar. Valet är nästa år.
Vi får en rundvandring i stadshuset i Reykjavik. ”Det är byggt för att kunna vara öppet för allmänheten”, säger vår guide. Mitt genom huset går en gata som binder ihop stadsdelarna. Där styret samlas är ett stor glaspanoramafönster mot staden – då de vill kommunicera öppenhet. Man ska se vad som försiggår där inne. En läktare för åskådare. Möten sänds online. Salen är inte större än för ett regionmöte i en mindre stad i Sverige. Det känns fint på nått vis. Den visuella och kulturella öppenheten.
På vägen ut möts vi av en staty på en man med portfölj och en stor sten på huvudet. Byråkraten. Porträtterad. Säger allt om inställningen.
På departementet tar de emot oss med glädje och berättar om deras ”Regional plans of action” som handlar om tillit, samarbete och koordinering ett slags regionalt utvecklingsarbete som numer är inskrivet i lagen. Skulle översätta det med ett slags RUS (regionalutvecklingsstrategi)-arbete. Men mer nära kommunerna. De har åtta regioner eller kanske mer ”kommunförbund” där de samordnar verksamheter. Och har kontinuerliga dialoger med regeringen. Mycket intressant.
Kommunhusen är fortfarande olåsta, ingen ID-kontroll med säkerhetsgrindar på departementet och kommunalrådet i en kommun med 4 600 invånare berättade att han annonserade ut sitt telefonnummer när han blev vald. ”Jag vill att alla ska kunna ha kontakt med mig”. Ett liknande Sverige jag känner igen när jag kom till Ragunda i slutet av 90-talet. Ett Sverige som jag saknar.
På tal om demokrati. Vi åker till Lögberg. Vad man i Sverige skulle kalla ”mitt ute i ingenstans”. Milsvida vägar till nationalparken Þingvellir. Där en dryg timmes bilresa från Reykjavik på en berghäll i sydvästra Island bildades landets parlament. En neutral plats för att med dialog prata om landets viktiga frågor.
Lagmannen (lögsögumaður) tog plats som ordförande – tal och tillkännagivanden framfördes från platsen och den som deltog kunde framföra sina argument. Lagar förkunnades i vinden på ön. Sammankomsterna påbörjades och avslutades här vid sprickan. Detta från år 930. (nej jag har inte missat en etta) Känn på den. Även när Island blev självständiga från Danmark 1944 firades nationens pånyttfödelse på denna plats.
En annan värld
Och den är karaktäristisk. Platsen där nationen höll parlament. En otillgänglig plats. För man kan inte prata om Island utan att prata om dess geografi. Det är som allt. Utom riktigt varmt. Förutom under marken. Ena sekunden sol, andra snö, men framförallt mycket blåst och regn. ”Paraply använder vi inte, de blåser bara sönder, säger Hildur och skrattar i sin snygga regnkappa av isländskt märke”. De är en ö. Känner igen kynnet från Gotland. Hur fiske, hamnar och vägar är centrala. Och turism. Det är tusentals överallt. Från hela världen.
Vi kör i landskapet som går från urban småstadsmiljö, till vida vidder av lavasten, till bergstoppar, glaciärer, gejsrar som sprutar meterhögt varmvatten till turisternas stora glädje, varma källor, rök som kommer ut marken, karg jordbruksmark, höbalsbollar, stenmurar mot det piskande havet, skidbacke, en kyrkan, en kyrka till, statyer av ”kvinnor som blickar ut över havet i väntan på sina fiskande mäns återkomst”, stora rör i marken som fraktar varmvatten, stamnätsledningar, svart lavagrus, vulkanutbrott.
Här är naturen påtagligt närvarande hela tiden. Oavsett var du är. Undrar om islänningarna tar landskapets häpnadsväckande skönhet för givet som många hemma glömt hur vackert de bor. Det är ju det ”normala” där. Och här.
Så även jordbävningar. När vi kommer hem en kväll tänker vi varför känns det som vi är på en båt? Marken under oss skakar lite lätt. Svajar liksom. Här en liten våg av en jordbävning. Här kollar man inte appen ”blixtnedslag” man kollar appen ”jordskalv”. Det skakar bokstavligen under våra fötter. Men mest skakande är ändå att besöka Grindavik.
Där hela staden är evakuerad. De var 3 800 personer. Varav sju satt i ”kommunfullmäktige”. En borgmästare. En skola. Nu: tomma hus. En övergiven skolgård. Sprickor i husen och i marken.
Kommunkommunikatören berättar gripande om deras kamp mot naturen. Hur vulkanutbrott funkar. Hur svårt det är. Att se sin hemstad tömmas. Hur man sköter en kommun när inget är kvar av verksamheten utom räddningstjänst.
Hon har tillåtelse att vara i sitt hus på dagarna. Men förbud att sova över. På roll-upen bakom henne står ”vägen bort är vägen hem”.
Vi träffar en man som vägrar flytta. ”Detta är mitt hem. Jag och min familj har bott här i generationer. Om utbrottet kommer åker jag”, säger han med lugn röst på en blandning av svenska och norska – vi kallar det ”skandinaviska”. Funkar bra som språk här i många fall. Skönt att slippa engelskan för en stund. ”Men innan dess vill jag vara här”, fortsätter han.
Jag tänker att för honom är det inte ”ovanligt” att bo i mitten av två kontinentalplattor. Som kan påverka hans livsmiljö. Likväl som jag vet att om Krångedes vattenkraftverksdamm brister är det kört för mig och mitt hus nedströms. Det är en kalkylerad risk man tar att bo i ett landskap där människan nyttjar naturresurserna för sin värme och elektricitet.
Den maktlöshet han känner att inte staten lyssnar på vad invånarna vill är påtalig. Som återhållen ilska. De tvingar folk från platsen. Man känner frustationen och sorgen hos honom. Han har snart inget val. Sälj huset till staten eller stå utan försäkring för framtidens ekonomiska situation. Att tvingas välja bort sin hembygd. Det känns igen. Om än på en annan skala. När vi kommer hem ser vi på nyheterna att Grindavik fått ett nytt utbrott. Plötsligt känns det så nära.
Who runs (the world) Island = girls
Kvinnlig president. Kvinnlig statsminister. Kvinnlig ärkebiskop. Utanför stadshuset Ingibjörg Bjarnason, första kvinnan att bli ledamot av Alltinget 1922. Island införde kvinnlig rösträtt 1915, sex år innan Sverige. Känns som Island är före i mycket. Och som att det inte är en så big deal heller. Starka kvinnor har oundvikligen formats i detta landskap.
Alla som vi träffar i landsbygdsrörelsen är kvinnor. Ordförande för Landsbyggdin lif (vår motsvarighet), generalsekreterare för Föreningen Norden Island och flertalet av de vi har i vår kvällsworkshop om lokal utveckling i Sverige. Äldst på mötet är en parant dam i 80-års åldern. ”Jag har alltid varit engagerad säger hon, nu har jag bara lite mer tid till det”.
På efterföljande dialog i mötet har vi gemensamma bilder av den urbana normen även fast det känns om det är mer av den varan i Sverige. Vi har gemensam syn på hur viktigt civilsamhället är, även fast deras verkar ha lite andra föreningsstrulturer där kvinnoorganisationer och vad jag tolkar som hemvärnet har centrala delar i lokalsamhället.
Vi kan inte identifiera byarörelsen eller bygdegårdsföreningar. Vi tror att kommunernas storlek gör så att det är mer ett och samma som det var förr i tiden även i vårt land. Men vi är definitivt överens om vikten av att ha landsbygdsatsningar och resurser i hela landet – att se och lyssna till hela landet.
Fler kommuner i Sverige är svaret
Det är mycket vi kan lära av Island. Jag känner en längtan till en värld som är mindre avstånd mellan människor om en de geografiska avstånden är stora. Där man verkar hittat ett smart sätt att organisera och finansiera verksamheten. Där staten tar mer finansiellt ansvar för gemensamma delar som sjukvård och där kommunerna känns ha mer makt och muskler över lokalsamhället. Och det som är viktigt för folk; förskola, skola och kultur- och fritidsaktiviteter.
Kanske vägarna här behöver lite kärlek men det är också otroligt att när lavan tog med sig vägen byggdes en ny på nolltid. Samhället är rustat för kris. Ständigt i beredskap. För den ligger under marken hela tiden. Närvarande. Men som samtidigt skänker värme till en plats som annars är kall.
Jag och min kollega är överens vi ska skriva en debattartikel om att föreslå kommundelningar. Mindre kommuner verkar vara grejen. Och Island är verkligen grejen.