”Att flytta är inte som att välja ketchup”.

En av dem som kan allt om det där är Maria Svensson Wiklander. Tillsammans med sina kollegor på The Remote Lab både följer och formar hon framtidens arbetsliv, med särskilt fokus på distansarbete. Under våren 2023 bland annat genom uppdrag åt den statliga myndigheten Tillväxtanalys, där de grävt i frågan varför företag etablerar sig på nya orter via så kallade coworkingmiljöer.

Hon berättar att slutsatsen är glasklar. Företagen följer människor och kompetens (eller talang, som det brukar heta i dessa sammanhang), inte tvärtom. Det gäller både vid nyrekrytering och när anställda väljer att byta bostadsort. En lokal undersökning om varför människor flyttar till Östersund ger ett annat (men lika tydligt) perspektiv på samma uppluckring mellan flytt och arbete – bara 1 procent flyttar till kommunen för jobbets skull. För övriga 99 procent handlar det om livet självt.

Samtidigt är på sin plats att nyansera: För till exempel de stora investeringar som görs i samband med den industriella omställningen är drivkrafterna bakom nya etableringar mer komplexa. Inte minst tillgången till mark och stabil elförsörjning kan där vara avgörande. Och en nyligen genomförd flyttstudie av Region Stockholm visar att människor fortfarande flyttar till huvudstaden för jobbens skull, vilket är ett mönster som består sedan gammalt.

Slutsatserna ger ändå viktiga indikationer på riktningen i utvecklingen. Förutom större frihet för människor betyder det också att en plats kvalitéer ökar i betydelse.

En nyckel är såklart möjligheterna att jobba på distans. Inte nödvändigtvis hemifrån, utan lika gärna från en så kallad coworkingmiljö. Styrkan i dessa består av mer än fungerande teknik och färskmalet kaffe. Ännu viktigare är antagligen det sociala (och möjligen intellektuella) sammanhanget som kan vara svårt att få via skärm från ett hemmakontor. I sig både en fråga om trivsel och tunna band.

I arbetslivet är starka band betydelsefulla genom att de skapar trygghet och överför tyst kunskap, nästan alltid via kollegor på din enhet eller i din projektgrupp. Samtidigt vidgar tunna band våra nätverk och bidrar med nya perspektiv. Inte sällan är det från de sistnämnda som idén till nästa storsäljare kommer – eller möjligen jobbet du inte visste att du drömde om.

En coworkingmiljö är många gånger en utmärkt plats för den typen av tunna band.

Ytterligare en aspekt är att dessa miljöer fungerar som neutrala arenor vilket kan underlätta för samverkan i komplexa frågor. Just detta är något som The Remote Lab lyfter fram när de genom en studie fördjupad insikterna i hur coworking kan bidra till den gröna omställningen i norra Sverige.

Både små och stora platser blir vinnare

Både små och stora platser kan bli vinnare när nya normer utvecklas om var vi arbetar menar Maria.

Sedan pandemin brukar coworking beskrivas som en del i medicineringen av allehanda åkommor som landsbygderna kan tänkas lida av. Tydligt sammanlänkat med den plötsliga våg av människor som sökte en ny frihet under åren med Covid 19 då distansarbetet tog sjumilakliv i utvecklingen.

Statistiskt sett ökade antalet flyttar inom landet kraftigt 2021 där mindre landsbygdskommuner i stor utsträckning blev vinnare. Både genom inomregional rörlighet och som följd av utflyttning från storstäderna. Bakom siffrorna fanns i stor utsträckning högutbildade människor (ofta kvar på sina tidigare jobb) som i den framväxande teoribildningen antas kunna spela en viktig roll för den lokala utvecklingen och medföra positiv påverkan på den lokala ekonomin.

Redan nu kan coworkingmiljöer över hela landet bidra till att underlätta den nya tidens flyttmönster. I en inventering The Remote Lab gjorde 2022 identifierar de 623 coworkingmiljöer fördelat på alla Sveriges regioner och 200 kommuner. Flest finns i storstadsregionerna, men jämfört med antal invånare ligger typiska landsbygdsregioner (och populära turismregioner) som Jämtland, Dalarna och Gotland i topp.

Maria berättar om en tysk forskningsstudie som bekräftar att coworkingmiljöer kan bidra till den lokala ekonomin, bland annat genom att de höjer värdet på omkringliggande fastigheter. Och när fler rör sig på en plats betyder det också inkomster till näringsverksamhet i lokalsamhället.

Visionärerna på 1980-talet

Förhoppningarna om att coworkingmiljöer ska få landsbygder att blomstra är dock inte ny. Under 1980-talet växte en global rörelse med så kallade telestugor fram. I november 1993 gjordes en kartläggning i 11 länder som tillsammans hade 200 (erkända) telestugor, varav 23 i Sverige och 49 i Finland. De var fysiska mötesplatser som samlade maskin och människa under ett tak för att på så sätt möjliggöra utbildning och arbete på distans, samt bidra till innovationskraft och samverkan.

Det är lätt att förundras över dåtidens teknik och behoven av till exempel fax, skrivare och den snudd på mytiska videkonferensutrustningen.

Men mycket var verkligen framsynt. Där fanns en medvetenhet om vikten av att använda ny teknik i stället för att kämpa mot den. Där fanns en tro på att arbetstillfällen som tidigare bara funnits i städerna nu också skulle bli tillgängliga i landsbygder – och göra resan till stan driven av lust i stället för tvång. Äntligen skulle arbetslivet vända åter till landsbygderna efter ett århundrade av rationaliseringar och centraliseringar.

En av dåtidens ledande tänkare inom området, Gil Gordon, framstår som snudd på profetisk när han resonerar om hur kompetens i framtiden kommer väga tyngre för arbetsgivaren än den geografiska närheten till arbetsplatsen.

Han lyfter också vikten av både pessimism och optimism. Ett balansnummer som äger samma giltighet idag. För vad ska vi egentligen tro när landsbygden beskrivs som hetare än på många år – samtidigt som födelsetalen i många landsbygdskommuner är historiskt låga? Ska vi överge hela idén med att hela Sverige ska leva? Eller finns den äntligen inom räckhåll efter årtionden av centralisering och urlakning av samhällsservice?

Glansperioden för telestugorna blev kort – delvis för att de var årsbarn med 1990-talskrisen som effektivt satte stopp för mycket av den offentliga medfinansieringen. Och även om utvecklingen gick snabbt genom bildandet av en nationell förening, ett gemensamt aktiebolag och ett säljkontor i Stockholm så rusade verkligheten. Visst omdanade datoriseringen och digitaliseringen samhället – men det skedde på arbetsplatser och i hastigt inredda hemmiljöer, inte minst pådrivet av den framgångsrika hemdatorreformen i slutet av 1990-talet.

Möjligtvis kan idéerna bakom telestugorna beskrivas som visionära i mitten av 1980-talet, men delvis passé bara tio år senare.

Viktiga lärdomar från åren med telestugor är att de många gånger byggde på ett stort engagemang i lokalsamhället, men att förankringen i kommuner och myndigheter var svag. Inte heller löstes de långsiktiga finansieringsfrågorna. Där fanns en utbredd ambition om att driva telestugorna på kommersiella villkor. Så här i efterhand framstår det möjligen som lite av en tvångstanke, givet att själva grundidén var att telestugorna skulle finnas på platser som hade svårt att hävda sig i en kommersiellt driven värld. Underifrånperspektivet var tydligt i Sverige, till skillnad från i till exempel Finland där det offentliga tog en mer aktiv roll.

Så, telestugorna blev ingen quick fix för landsbygderna. Precis som nutidens distansarbete och coworkingmiljöer inte heller kommer bli det. Däremot har det onekligen potential att bli en pusselbit i den där avgörande helheten som varje enskild plats är sammansatt av.

Platser som hittar sin grej kan blomstra

För framtidens landsbygder kan den ökade friheten för (vissa) människor innebära möjligheter. Platser som hittar sin grej, som upplevs attraktiva, har potential att blomstra och möta demografiska utmaningar med gott utgångsläge.

Samtidigt finns det anledning att vara vaksam på vilka normer som blir styrande i en alltmer intensiv jakt på attraktivitet – vem blir inkluderad och vem blir det inte? Den där idén om att alla är sin egen lyckas smed kan bli till ett ok. En korsett runt allt som avviker från rådande uppfattning om den perfekta samhällskroppen.

Också coworkingmiljöerna själva blir en del av platsens attraktivitet. Ryktet om dem sprider sig. Blir till ringar på vattnet, ungefär som från kalla kroppar vid de vinterbad coworkingmiljön Gomorron Östersund anordnar i Storsjön.

Maria trycker på betydelsen av den typen av sociala aktiviteter. Att hitta ett nytt sammanhang på en ny plats är ofta svårt, oavsett om det är i en stad eller ett mindre samhälle. Coworkingmiljöer kan bidra med genvägar till nya relationer för den som flyttat eller kanske förlänger vistelsen vid ett fritidsboende.

Bland mycket annat är Maria involverad i Jämtland Calling, som är ett initiativ för att rekrytera IT-personal till länet. Men det skiljer sig radikalt från traditionell rekrytering och platsmarknadsföring. Hugade jämtlandsbor bjuds på resor till länet som är späckade med upplevelser och sociala aktiviteter – men självklart också möten med noga utvalda arbetsgivare. ”Att flytta är inte som att välja ketchup. Vi måste kunna bjuda på en genuin story”, säger Maria.

Vi pratar en stund om utmaningarna för coworkingmiljöer i landsbygder och mindre samhällen. Ofta är själva skalan liten, vilket leder till sårbarhet för det sociala sammanhanget och möjligen gör att de tunna banden inte uppstår. Skalan påverkar också de ekonomiska förutsättningarna (precis som på 1990-talet ) att driva verksamheten kommersiellt. Samtidigt kan framsynta offentliga aktörer handla upp platser till egna anställda och därigenom stabilisera nyttjandegraden. Även ideella krafter och projektfinansiering blir viktiga komplement i en marknadsdriven utveckling.

Senare, på promenaden hem från mötet med Maria för jag någon slags inre monolog med mig själv. Om attraktivitet – som jag har en stormig relation till (ja, när det gäller platser alltså). Självklart är det bra när vissa platser blir framgångsrika som följd av en förmåga hos bland annat civilsamhället att göra mesta möjliga av givna förutsättningar. Men jag har också en gnagande känsla av att den där möjligheten att blomstra ger ett alibi för nedskuren samhällsservice, särskilt när inflation och lågkonjunktur pressar de offentliga systemen. Varför gödsla när det ändå växer? Eller varför vattna där inget växter?

Slutsatsen är densamma som tidigare: Ett Sverige i balans bygger både på förmåga i lokalsamhället och förutsättningar från storsamhället.

Hybridarbete som ny norm

Intresset för frågor kring distansarbete och coworking ökade dramatiskt i samband med att Covid 19 tvingade hem människor från sina vanliga arbetsplatser. Men redan under perioden 2009-2019 dubblades andelen som i viss utsträckning jobbade hemifrån från 16-33 procent, berättar Maria.

Undersökningar bland hemarbetarna från den där turbulenta perioden visade att de allra flesta ville fortsätta jobba hemifrån i någon utsträckning även efter pandemin – men arbetsgivarna var mer skeptiska.

När den ledande forskaren Nicholas Bloom vid Stanford University tittar i spåkulan menar han att ungefär 10 procent kommer jobba helt på distans i framtiden och runt 30-40 procent i viss utsträckning, ofta två till tre dagar i veckan. Hybridarbete håller på att utvecklas till ny norm.

Samtidigt finns det givetvis anledning att följa hur det nya normala påverkar olika grupper i samhället, till exempel utifrån socioekonomi och geografiska platser. Det finns också tecken på att distansarbete kan bli en ny kvinnofälla, där du som är hemma också förväntas ta hand om tvätt, matlagning och kanske ett sjukt barn eller två.

Drivkrafterna bakom utvecklingen handlar inte bara om plats utan också tid. Mindre tid till transporter och vardagslogistik, mer tid för livet självt. Maria pratar om hur nya flexibla arbetssätt med ökad frihet också rustar oss för att klara utmaningar och bli effektiva anställda.

På så sätt en plusaffär för såväl människor som företag och andra arbetsgivare. Hon själv är ett paradexempel. Med utgångspunkt från den jämtländska landsbygden och Östersund är Maria med och driver frågorna om framtidens arbetsliv på en global arena. Förutom sin roll som en av grundarna till The Remote Lab driver hon också en coworkingmiljö i Östersund och är ordförande i det framgångsrika integrationsinitiativet Hej Främling (som startade i Östersund men nu finns på 50 platser i hela Sverige).

Serieentreprenör är en av hennes beteckningar. Tankeledare en annan.

Själv slås jag av kontrasterna Maria bär på. Hon beskriver sig själv som analytiskt lagd och särskilt intresserad av frågor som ekonomistyrning och datadrivet beslutsfattande. Utbildningsmässigt är hon civilingenjör och systemvetare, vilket möjligen märks i stringensen när hon föreläser och den självklara utgångspunkten i siffror. Samtidigt pratar hon om betydelsen av hela människor och engagerar sig i integrationsprojekt. Och i The Remote Lab tillämpar hon den japanska livsfilosofin ikigai, som bland annat sätter fokus på frågor om meningsfullhet och vikten av att göra skillnad.

En roll för alla

Jag har nästan en timmes promenad hem från mötet med Maria, och ändå hinner jag knappt orientera mig bland de tankestigar som uppstår.

Jag är övertygad om att möjligheterna till distansarbete och den snabba utvecklingen inom coworking kommer att gynna vissa platser (och människor). Men hur stora effekterna blir i landsbygder är svåra att uppskatta. Jag minns ett samtal med professor Erik Westholm (jag tänker på honom som den svenska framtidsforskningens gudfader – möjligen felaktigt men ingen har som honom lagt ett framtidsraster över många av landsbygdernas stora frågor). Han menar att det i framtiden kommer finnas livskraftiga platser i hela Sverige. Någon slags mosaiklandskap med hubbar där det kan uppstå subkulturer, kanske helt nära inpå platser som har det svårt. Vinnare blir de platser som inte bara har förutsättningar  (som bredband till exempel!) att utvecklas utan också förmåga att ta dom tillvara. Själv tänker jag att coworking sannolikt kommer vara en del i utvecklingen av de där framgångsrika hubbarna.

Annars dröjer jag vid frågan om coworking är av så stor dignitet att den ska drivas med styrning och stimulans från det offentliga? Eller bör utvecklingen ske fritt utifrån marknadens och de lokala aktörernas förmåga?

Klart är att det finns roller att spela för många:

Driftiga entreprenörer kan identifiera lönsamma affärer.

Kommuner och regioner har möjligen en dubbel roll att spela. Dels genom att erbjuda sina egna medarbetare möjligheten att jobba på distans eller via coworkingmiljöer. Dels genom att driva på utvecklingen av strukturerna för coworking inom den egna geografin.

Länsstyrelserna har enligt sin instruktion från regeringen uppdrag att samordna de nationella myndigheternas närvaro i länen. Särskilda coworkingmiljöer för nationella myndigheter i länen snuddar möjligen vid tanken på så kallade landsbygdsdelegationer; en idé som lanserades av den parlamentariska landsbygdskommittén 2017 men som aldrig fick politisk växtkraft. Kanske kan nationella myndigheter som möts utanför huvudkontorens cementerade strukturer föra mer kvalificerade samtal om hur deras verksamhet ger avtryck på den plats de befinner sig?

Regeringen kan å sin sida välja att ta ett mer strategiskt grepp kring frågan, eller låta den utvecklas underifrån. En väg framåt kan vara att sätta mål om tillgänglighet till coworkingmiljöer – där det finns anledning att inspireras av Finland. En annan att avsätta resurser till kommuner för att stärka deras kapacitet att bygga strukturer i ett inledande skede. En tredje att avsätta projektmedel för  pilotverksamhet och kunskapsutveckling.

Självklart kan alla aktörer som beslutar över projektmedel, inte minst via Leader och Regionalfonden, bidra till att strukturer kommer på plats. Gissningsvis finns det redan från start god anledning att rikta fokus mot den långsiktiga förvaltningen.

Forskare och experter behöver å sin sida följa utvecklingen och bidra med kunskap om både möjligheter och utmaningar.

Också civilsamhället kan spela en viktig roll för utvecklingen av coworkingmiljöer i landsbygder. Genom fler än 1200 bygdegårdar finns en intressant grundstruktur. Och bland tusentals lokala grupper inom bland annat Hela Sverige ska leva potentiell handlingskraft.

När jag ber Maria utveckla hur hon ser på civilsamhällets roll lyfter hon fram att en bredd av aktörer ger dynamik i utvecklingen, att det finns plats för alla typer. Och det får mig att tänka på min sista fråga. Den om hur vi introverta (och fiskeintresserade) typer passar in i coworkingmiljöerna? Antagligen har Maria hört den förut för hon tvekar inte. ”Ta en kaffe och börja prata med någon. Så småningom kanske ni kommer fiska tillsammans.”

En roll för alla uppenbarligen.

Kanske ses vi framöver?

Att reflektera över

• Hur ser du själv på att jobba från en coworkingmiljö? Skulle det kunna bidra till fler tunna band – eller bara godare kaffe?
• Hur tror du coworkingmiljöer kan bidra till att utveckla den plats du bor på?
• Vad hindrar framväxten av mer coworking? Hur ser du på din egen (eller den förening du är aktiv inom) roll för att bidra till utvecklingen?