EU och visionen för Europas landsbygder.

EU är på många sätt en koloss som påverkar livet för oss alla på en mängd sätt – oavsett var vi bor. Ofta handlar det om olika typer av regelverk inom områden som ekonomi, arbetsliv och miljö.

För den som är intresserad av landsbygdsutveckling är EU kanske mest känt som en stor plånbok. Inte minst genom den gemensamma jordbrukspolitiken och Leader. Men EU driver också landsbygdsfrågor på andra sätt.

Det tydligaste exemplet är Long Term Vision for Rural Areas 2040 som EU-kommissionen lanserade 2021, ungefär när häggen slog ut i mellersta Norrland. Lite elakt uttryckt är min bild att det är något postmodernt över visionen och dess beståndsdelar – där ingen självklar sanning existerar. Tolkningen i sig är avhängig sammanhanget. Rätt och fel förhandlingsbart.

Samtidigt är det ett högst relevant initiativ från kommissionen. Den nationella nivån i medlemsländerna kan göra skillnad genom ta en tydligare roll för helhetsperspektiven i arbetet med landsbygdsutveckling.

Rent tematiskt ska visionen bidra till att Europas landsbygder blir starkare, sammanlänkade, motståndskraftiga och välmående, vilket rymmer en rad frågor vi känner ingen från Sverige. Det handlar till exempel om digitalisering, vägar, livsmedelsförsörjning och tillgång till välfärd.

Låg status ett problem

Processen som föregick visionen är gedigen och i det slutliga resultatet ligger utmaningar och möjligheter sked med varandra. Här finns också idéer om genomförandet, även om det saknas nya pengar. En brist möjligen även om tanken är att visionen ska förverkligas med hjälp av medel från olika delar av samhället. En större utmaning är visionens oklara status i den byråkratiska hierarkin. Låg, helt klart. Ett slags politikens prekariat – som behöver mobilisera resurser av egen kraft för att i bästa fall nå styrfart.

Marion Eckardt är verksamhetsledare för Lokalt Ledd Utveckling Halland och vice ordförande i ELARD (som är Europas samverkansorganisation för Leader där hon tidigare varit ordförande). Marion beskriver sig som ”väldigt mycket europé” med en stark vilja att se sammanhang och knyta det lokala till större spelplaner.

Hon menar att det finns förändringspotential i visionen – men att framgången hänger på vilka aktiviteter länderna laddar visionen med.

Marion påminner om att att kommissionen inte kan göra allt, men ändå rätt mycket genom att bidra med något slags ramverk för visionen. Möjligheter att söka medel. Ett landsbygdsobservatorium, som samlar statistik och analyser om Europas landsbygder. Och inte minst den så kallade landsbygdspakten som ska bidra till ökad samverkan för att nå målen inom visionen.

Den bakomliggande analysen för visionen påminner i hög grad om den som gjordes i Sverige inom ramen för den parlamentariska landsbygdskommitténs arbete. Ja, den senaste alltså. Som resulterade i ett ambitiöst mål ingen riktigt verkade bry sig om. (Här ser jag en irriterande insekt framför mig. Den klamrar sig fast i pannan på en cyklist, möjligen en minister, men som så snart farten ökar bara lite mer kommer svepas i väg och vara borta för alltid.)

Möjligen är de stora likheterna mellan den svenska och europeiska analysen också en av anledningarna till att Sverige ännu inte gjort särskilt mycket i arbetet med visionens genomförande. Som helhet följer aktiviteterna i stort den skrivelse från 2021 som blev Sveriges formella respons på visionen: Låt oss vänta och se. Och i avvaktan på något gör vi inget.

Men kanske är det en orättvis beskrivning. En del har ändå hänt, inte minst inom Landsbygdsnätverket. Än så länge har det dock knappast förbättrat det faktiska livet för människor i landsbygder.

En vision för visionen

Det finns ett krux här. De flesta verkar vara överens över att utvecklingen i landsbygder ska ses i ett brett perspektiv, vilket är en fullständigt relevant analys givet den samhällsomvandling (med bland annat häpnadsväckande rationaliseringar inom jord- och skogsbruk) som skett – och det omvandlingstryck som finns framåt. Människor i landsbygder har ungefär samma behov som alla andra, livet består av samma beståndsdelar. Lösningen är därför inte att separera landsbygder och städer, utan snarare utveckla förmågan att anpassa politiska insatser efter olika förutsättningar.

Den principiella hållningen gäller såväl EU:s vision som Sveriges nationella landsbygdspolitik och till exempel OECD:s elva rurala principer. Samtidigt verkar det vara mycket svårt att få detta förhållningssätt att fästa i det politiska hantverket. Politik är en konkurrensutsatt marknad. Och kanske är det så enkelt som att när frågor inte tar sig in i det mediala flödet är förhandlingsläget dåligt vid regeringens förhandlingsbord eller de nationella myndigheternas sobert upplysta ledningsrum.

Men nu över till vädret:

Det faller regn över Hyltebruk där Marion sitter när vi ses i ett digitalt mötesrum. Kanske matchar det dagens övriga arbetsuppgifter som följer av jobbet som verksamhetsledare för ett Leaderområde: Administrativa kompletteringar till Jordbruksverket.

Det blåser över Frösön, där jag sitter i andra änden av mötet. Kanske ligger det något i det också – för när Marion pratar levererar hon orden med styv kuling. Ett rättframt sätt. Som när hon tycker jag ser grå ut och undrar om jag inte har någon belysning. Jag tänder genast taklampan och mitt ansikte lyser upp som ett asplöv efter några frostnätter.

Jag frågar vad Marion skulle vilja se inom ramen för det arbetet med visionen och svaret är i sig något av en vision, långt ifrån de ofta tekniska frågor som stjäl fokus.

Hon skulle vilja att Sverige utvecklade ett samhällskontrakt. Vad har jag som landsbygdsbo rätt till? Kan jag lita på att bussen kommer fortsätta gå när jag flyttar till en mindre ort – eller måste jag kasta in en bil till i den ekonomiska kalkylen? Och vad händer med skolan i nästa lågkonjunktur? Kan jag vara trygg med att polisen och ambulansen kommer när jag behöver? Duger det att det tar en halvtimma? En timma? När alla vet att tiden är avgörande för all blåljusverksamhet. Kanske formulerade tidigare Scaniachefen Leif Östling det allra bäst redan för många år sedan: Vad fan får jag för pengarna?

Onekligen intressant att föreställa sig en sådan process i dagens högt uppskruvade samtalsklimat. Det handlar inte om hela Sverige kan leva – utan snarare hur hela Sverige kan leva. Möjligen skulle det också kunna flytta fokus från hur mycket pengar olika saker kostar – till vilka behov som finns och drömmar som ska förlösas.

Marion lyfter också fram att den så kallade landsbygdspakten skulle kunna utvecklas för att i framtiden kunna utvärdera regeringens politik.

Ett byråkratiskt ingenmansland

För att sammanfatta är inte Marion direkt imponerad över Sveriges start i arbetet med den långsiktiga visionen. I en bredare mening menar hon att EU producerar en massa kunskap och riktlinjer – men att det saknas kapacitet (och möjligen lust) att ta emot den i Sverige.

De breda landsbygdsperspektiv som finns inom den långsiktiga visionen och Leader (vi kommer dit strax) hamnar i ett politiskt och byråkratiskt ingenmansland. Inom EU. Inom regeringen. Och myndighetsmässigt ligger frågorna administrativt under Jordbruksverket, som öar i ett hav av grönt, medan innehållet ligger mer i linje med Tillväxtverkets roll för regional utveckling och den nationella landsbygdspolitiken.

Det är helt enkelt svårt att föreställa sig särskilt många makthavare som slåss för de breda landsbygdsperspektiven i praktiken. Jag gissar att det skulle eka tomt om vi samlade dem alla i vilken som helst av de skolor i landsbygder som kommer att läggas ned under 2024.

Leader flyttar EU från makten till myllan

Leader bidrar med rörelse (åtminstone på vissa platser visar en ny utvärdering) i den riktning som pekas ut i den långsiktiga visionen – och är det kanske allra mest välkända verktyget som EU erbjuder sina medlemsländer för att driva landsbygdsutveckling. Med Leader följer pengar, men också värden som är svårare att greppa.

Allra enklast kan det beskrivas som en metod för att driva landsbygdsutveckling. Lika styvmoderligt behandlad som den långsiktiga visionen, menar Marion, men ändå stabilt förankrad i EU:s jordbrukspolitik och just nu fulladdad med pengar. 1,7 miljarder fram till och med 2027.

Genom Leader flyttar EU i någon utsträckning från makten till myllan. Fler än hälften av de projekt som finansieras inom Leader leds av aktörer inom civilsamhället. Samtidigt finns antagligen möjligheter att jorda genomförandet ytterligare. Små aktörer inom civilsamhället lyfter fram att administrationen utmanar och ibland känns snudd på övermäktig. Mitt intryck är ändå att utvecklingskontoren ofta fungerar som stötdämpare mellan byråkratin och de idéer från civilsamhället som inte alltid passar in i en given mall.

När jag frågar Marion om administrationen menar hon att Jordbruksverket jobbar bra med förenkling jämfört med i andra länder – men att Leader inte ska reduceras till en fråga om administration. Hade det bara handlat om att fördela projektmedel effektivt är hela konstruktionen med samverkan, underifrånperspektiv och platsanpassade utvecklingsstrategier såklart bara irritationsmoment i det byråkratiska maskineriet. Marion är också noga med att lyfta att det inte är metoden i sig som kan uppfattas som krånglig – utan snarare mer de regelverk som omringar den.

En ny Leaderperiod som består av 40 olika geografiska områden är i drift sedan januari 2023. Tanken är att det händer grejer när en massa olika intressen, idéer och initiativkraft möts med de lokala förutsättningarna som utgångspunkt. I den förra perioden fanns fyra möjliga fonder att finansiera projekten med, men detta har nu krympt till en. Det betyder såklart mindre pengar men också att inriktningen för Leader blir något snävare, precis som jordbrukspolitiken i stort. En av effekterna är till exempel att det inte längre är möjligt med projekt som vänder sig till samspelet mellan landsbygder och städer. Det är dumt menar Marion. EU lyfter fram den svenska flerfondslösningen som ett föredöme i den tidigare perioden.

Vi diskuterar vad Leader kommer bidra med fram till 2027. Som tidigare handlar mycket om att utveckla näringslivet och bygga samhällen där människor vill bo, men frågor kring grön omställning växer i betydelse. Marion menar att ett annat framväxande område gäller hur artificiell intelligens kan bidra till att utveckla landsbygderna. Ett tredje hur vi kan bygga landsbygdssamhällen som är anpassade efter den demografiska utvecklingen med en högre andel äldre i befolkningen.

Rätt i tiden

Projekten inom Leader bidrar med konkreta lösningar inom komplexa samhällsutmaningar som politiken i stort har svårt att möta. Dessutom finns annat som ligger rätt i tiden.

Leader kan fungera som motvikt när misstron breder ut sig i landsbygder. Som motvikt när myndigheter och regioner och kommuner fastnar i den där föreställningen om att landsbygden hör historien till. Bidra med bränsle till civilsamhället. Gemenskap, sammanhang och hopp – en känsla av att något konkret faktiskt händer.

Klart vitaliserande egenskaper i en tid som präglas av bristande framtidstro. Ändå saknar Marion ledarskap från den nationella nivån. Hon ser en kollektiv och strategisk smarthet som samlas inom Leader – men inte tas tillvara. En outnyttjad potential. Ondgör sig över att Sverige är centralistiskt, när modernt ledarskap handlar om decentralisering och inkludering.

Tanken går till det Marion berättat om sin bakgrund. Hur hon bodde tio år i Berlin och jobbade med landsbygdsutveckling i länder som Filippinerna och Nicaragua. Insikten om ett kulturellt isberg som bidrog till att hon flyttade hem till Sverige igen.

Det där isberget beskriver hur svårt det är att komma utifrån och förstå ett främmande land. Hur det är möjligt på ytan genom allt det synliga. Som topplistor, matvanor och klädstilar. Medan livsuppfattningar och värderingar ligger långt under vattenlinjen, nästan helt oåtkomligt för en tillfällig besökare.

Och då slår det mig. Sammantaget är det uppenbart att EU bidrar till arbetet med landsbygdsutveckling i Sverige, men också att det finns potential att stärka det ännu mer. Kanske ser många beslutsfattare fortfarande EU som något av ett främmande land, trots att det europeiska samarbetet blir vad länderna tillsammans gör det till. Stämmer det finns ett akut behov av att utveckla den kulturella förståelsen. Men det räcker såklart inte – det kulturella behöver också påverka det strukturella genom handfasta beslut som skapar förutsättningar att ta tillvara på den där potentialen Marion drömmer om.