Inget provocerar som hoppet om att hela Sverige kan leva.

Sedan tre decennier är författaren och journalisten Po Tidholm en av de klaraste rösterna i berättelsen om Sveriges landsbygder. Självklart är han vass i sitt hantverk, med perspektiv och idéer som många vill ta del av. Samtidigt tror jag att hans ständiga relevans hänger ihop med integritet. Att han står pall för politiska kastvindar. Att han kritiskt granskar även de mest positiva beslut och skeenden.

Ta till exempel de förändrade flyttmönster vi ser i Sverige, där storstadskommuner plötsligt har högre utflyttning än inflyttning och landsbygdskommuner växer i absoluta tal. En post-pandemisk tidsålder som kommit lastad med framtidstro. Med människor som drömmer om något nytt. Eller möjligen flyr från något gammalt.

Många känner hopp. Men inte självklart Po Tidholm.

Han känner till förändringen. Har följt den både genom statistik och berättelser från storstadsbaserade media. Kan säga snudd på exakt hur flyttnettot för Stockholm ser ut. Men han vet också att de allra flesta stannar på bekvämt pendlingsavstånd från tullarna och den trygga arbetsmarknaden. Att flyttmönstren i stort är en intern angelägenhet för den urbaniserade medelklassen. Po Tidholm påminner om att den demografiska utmaningen (där färre ska försörja fler) pressar välfärdssystemen redan nu – och att det kommer bli betydligt värre. Hans analys är tydlig; även om många flyttar till landsbygder så rår det inte på den underliggande demografin.

Inte heller människorna bortom statistiken är oproblematiska för Po Tidholm. Han skulle själv aldrig palla att bo i Åre eller Järvsö. Båda exempel på platser som blivit varumärken, där inflyttare ”lajvar lantliv”. Po Tidholm pratar om landsbygdsgentrifiering. Hur människor i viss utsträckning visserligen flyttar från Stockholm, men bara till platser som kan anses försvarbara inför de gamla vännerna. Flytten i sig kan därför genomföras med stigande status i sociala medier. Han målar upp bilden av inflyttare som bjuder högst i budgivningar och lägger sig till med rätt attribut – som en urban tolkning av rurala värden. Samtidigt är de fenomen Po Tidholm reflekterar över hett eftertraktade i kommunala och regionala strategier. Som ekonomiskt D-vitamin efter lång tid utan sol.

Po Tidholm sätter också de flyttmönster vi ser i dag i relation till den gröna vågen på 1970-talet – och pekar på en avgörande skillnad. På den tiden kunde de som flyttade lita på att det fanns en fungerande service i närområdet. Välfärdsstaten var då som allra mest utbredd, vilket sannolikt bidrog till skalan i de omflyttningar som ägde rum. Efter årtionden av centralisering och marknadsstyrda lösningar ser förutsättningarna annorlunda ut för de som idag vill bryta sig lös från konventionerna. Den ekonomiska logiken verkar bära på en inneboende centrifugalkraft. Där varje politiskt beslut som gynnar landsbygder ses som ett undantag.

Banne mej. Jag brukar ha en positiv grundsyn på framtiden. Men redan efter en kort stund i det digitala mötesrummet med Po Tidholm vacklar jag.

Deppigt? Kanske. Nyttigt? Absolut.

Referensvärlden som raserades

Bara dagar innan mötet med Po Tidholm har jag frågat människor som är aktiva inom Hela Sverige ska leva om deras syn på framtidens landsbygder. En klar majoritet upplever att utvecklingen i landsbygderna är positiv – och tror att utvecklingen blir mer positiv än i städerna under kommande år. De allra flesta tror att statusen att bo i landsbygder ökar i framtiden och att den gröna omställningen gynnar utvecklingen.

Det är alls inget statistiskt tvärsnitt av hur människor som lever i landsbygder känner inför framtiden. Andra mätningar av framtidstro brukar visa motsatta resultat. Samtidigt är den optimismen en fullständig superkraft hos många människor som engagerar sig inom civilsamhället. Den starka övertygelsen. Tron på det möjliga.

Po Tidholm är något av en motpol till det där. Han är kritiskt lagd både i jobbet och som person. Pessimismen snudd på en livshållning. Samtidigt blir det enligt honom själv missvisande att ställa optimismen inom civilsamhället mot hans egen pessimism. Han är journalist och utgår från fakta och analys, och menar att det inte finns något som pekar mot bättre tider för landsbygderna. Att optimismen som finns på många håll i de flesta fall utgår från en ”känsla” av att framtiden är ljus. Inte sällan grundat på en enskild händelse. Det som skenbart handlar om optimism och pessimism, är enligt Po Tidholm mer en fråga om tro och fakta.

Han menar också att synen på framtiden hänger ihop med förväntningar (eller bristen på densamma). Att alla har någon slags referensvärld vi förhåller oss till. I hans fall uppväxten i Hälsingland tiden före nittiotalskrisen. Visserligen bodde han på en liten gård ute i skogen (hans föräldrar var själva en del av den gröna vågen) men i näraliggande Arbrå fanns snudd på allt du behövde. Visst, aningen homogent och tydligt klasskiktat men i stort välmående med en massa butiker och offentlig service.

Sen kom finanskrisen som satte spår inte bara i samhället utan också hos Po Tidholm. Den som skenbart drabbade män i kostymer på viktiga positioner – men lämnade samhällen likt Arbrå i ruiner. Den offentliga sektorn krympte som trumpetsvamp på tork. Affärer och restauranter föll som rotlösa träd. Människor for illa.

Po Tidholm betraktade förödelsen från säkert avstånd. Han hade nyss flyttat till Stockholm och snabbt hittat sin plats i en dynamisk mediabransch, allra först som nöjesjournalist på P3. Mitt i den där kontrasten mellan den egna framgången och förödelsen i den värld han lämnat, växte såklart skuldkänslorna. När han återvände till Hälsingland ett drygt decennium senare reflekterade han både över sin egen identitet och samhället i större skala. Om vi och dom. Förändringarna. Om effekten av förändringarna. Och i det började han gräva. Han vill inte beskriva det som ett personligt trauma, utan mer som någon slags filosofiskt dilemma. Samtidigt är intrycket onekligen att han fortfarande gräver där han står. Och möjligen också bearbetar det som varit. Dock inte längre i affekt.

Domherrar som urban medelklass

Mitt i berättelsen får  Po Tidholm ett telefonsamtal och min blick söker sig ut genom fönstret.

Vid fågelbordet är det fullsatt. Först bara ett virrvarr av färger och vingslag. Stress, ständig rörelse. Lite som samhället i stort. Men strax framträder mönster. Blåmesar och pilfinkar verkar precis som landsbygdsbor stå lågt i rang och får maka på sig när domherrarna gör entré. Både störst och med prålig utstyrsel. Självmedvetna på något sätt. Helt klart urban medelklass.

Längre hinner jag inte i mina socioekologiska dagdrömmar innan Po Tidholm är tillbaka. Tacksam över att återerövra mitt fokus – och slippa placera Po själv i den där hierarkin. Som den ensamma duvan kanske? Eller den alltid närvarande nötväckan som verkar betrakta virrvarret lite från sidan? Eller kanske som den färggranna och sällsynta steglitsen?

Po Tidholm menar att relationen mellan centrum och periferi ser ungefär likadan ut i hela Sverige och andra länder. När samhällen styrs av marknadsekonomiska principer blir begrepp som täthet, skattebas och köpkraft relevanta kriterier. Det spiller i sin tur över på hur mycket medborgarskapet får kosta (eller är värt) på olika platser.

Till detta kommer en massa problem som är specifikt norrländska, vilket enligt Po Tidholm har likheter med en kolonial praktik. Just Norrland har länge varit en viktig del av hans journalistiska gärning. Genom böcker och biblioteksturnéer har han varit något av en handelsresande i ett stycke svensk historia som knappast är allmänt känd, men väl värd att ta del av. Inte minst nu när blickarna återigen riktas mot Norrland som lösningen på våra egna och ibland också världens problem.

Po Tidholm dras såklart inte med i yran kring industrins gröna omställning i norra Sverige. Han lyfter fram utmaningar och osäkerheter, behovet av stöd till de kommuner och regioner som nu ska växla upp. I andra sammanhang har jag hört honom påminna om Svappavaara och de planer som en gång fanns. När framtidstron var stark och Ralph Erskine ritade nya stadsdelar som skulle lägga grund för den kommande expansionen som knappt visst några gränser. Sen kom verkligheten i kapp och gruvan lades ner. Byggnaden Ormen långe blev dock färdigställd och finns kvar som en påminnelse om att lära av det som varit.

Samtidigt tror Po Tidholm att det kommer finnas platser i Sveriges landsbygder som funkar också i framtiden. Självklart där det finns bra kollektivtrafik och tillgång till arbetsarbetsmarknad. Men snarare som undantag än regel. Och knappast som ett resultat av uthålliga satsningar på geografisk likvärdighet från politikens håll.

Det där med att vissa platser funkar har en tendens att göra dem till något för andra att lära av. Just detta är Po Tidholm starkt kritisk till. Han menar att goda exempel i de allra flesta fall är knutna till en viss tid och en viss plats – beroende av enskilda eldsjälar. De riskerar att ge  alibi för politiker att prioritera ned behov i landsbygder och blunda för strukturella problem.

Själv ser jag orkestern på Titanic framför mig när Po Tidholm pratar om goda exempel. Allt går under, men här står vi och spelar som om inget särskilt händer. Och jag är tveksam till om den bilden stämmer. Goda exempel verkar kunna göra nytta. De inspirerar, sprider kunnande mellan lokalsamhällen och kommuner. Så nyanserar han bilden; håller med om att goda exempel kan mobilisera kraft och stärka känslan av egenmakt. Att det är bra när människor driver projekt, när de påverka sin verklighet och vardag. Men också att det måste finnas ödmjukhet i det där. Att vi inte ska tro att om något lyckas på en plats så lyckas det på alla platser.

Hoppet bor i kritiken

I stället för goda exempel vill Po Tidholm se mer av normkritik. Visserligen komplicerat, men samtidigt ett mer realistiskt förhållningssätt. Urban norm inte bara som identitet och kultur – utan också som ekonomi och politik. Det handlar om att ifrågasätta strukturer, om att höja medvetenheten om att Sverige ser olika ut på olika platser. Och hur medborgarskapet villkoras utifrån hur många som bor där idag, vilket till exempel hänger ihop med hur vi gör samhällsekonomiska beräkningar som ligger till grund för statens prioriteringar.

En levande normkritik bäddar också för politiska insatser, som han menar bör fokusera på fungerande välfärd och service. På insatser som skapar fullödiga samhällen. Po Tidholm är luttrad men sätter fortfarande – åtminstone teoretiskt sett – sitt långsiktiga hopp till politiken. Det går fortfarande att göra andra prioriteringar. Medborgarskapet är möjligt att uppvärdera på fler platser. Trots att landsbygderna i viss utsträckning tog plats i valrörelsen är Po Tidholm inte nöjd. Det blev en del av det så kallade kulturkriget, menar han. Landsbygdsbor reducerades till karikatyrer med smak för krut, kött och förbränningsmotorer.

Jag har ingen ambition att sammanfatta Po Tidholm med några rappa meningar. Han liksom räcker som han är. Men två tankar slår mig när vi kopplat ned, och kanske kan de bidra till någon slags punkt.

Min första tanke handlar om att det är en för snabb slutsats att beskriva Po Tidholm som hopplös. Att det kritiska perspektivet i själva verket bäddar för förändring – som ett slags förutsättning för hoppet. Själv ser han det kritiska sinnelaget som en tillgång och knappast en belastning, särskilt i kombination med en stark nyfikenhet.

Min andra tanke hänger ihop med något jag läst av Dag Hammarskjöld. En text om att vi bara kan nå verkliga insikter när vi ser saker utifrån och upplever dem inifrån. Kanske är det just vad Po Tidholm gör, tänker jag. Han är en del av världen han granskar, men har också förmågan att betrakta den sett från sidan.

Och då slår det mig. Nötväckan. Han är nötväckan, helt klart.

Ett par timmar kommer resultatet av det där telefonsamtalet. Det var Studio 1 som bokade in honom för en direktsänd radiointervju. Han får kommentera förslaget till elprisstöd. Om han är kritisk? Gissa själv. Hoppet lever.

Att fundera över

• Är du optimist eller pessimist när du blickar fram mot framtidens landsbygder? Vad grundar du det på?
• Vad kan en stark optimism eller pessimism få för konsekvenser? Vad gör det för skillnad om den grundas på enbart tro – eller också fakta?
• Hur tänker du kring Po Tidholms oro över att goda exempel kan bli någon slags alibi för politiker att inte prioritera landsbygder eller ta tag i strukturella problem?