På glatta skor från Klutmark till Östermalm.
Jag kliver av bussen längs länsväg 364 någon kilometer väster om Klutmark, mitt emellan Skellefteå och Bastuträsk. Instinktivt inser jag mitt misstag – men för sent – detta kan inte vara rätt hållplats!
Jag är på väg söderut för möte med experter och sakkunniga i den statliga Utredningen för Sveriges sammanhållna utveckling (Svesam). En utredning som knappast kommer blir folkkär, men kan spela en central roll för statens syn på territoriell sammanhållning – och värdet av att också du som bor i en mindre ort eller på landet är en del av samhällsprojektet.
Men nu verkar jag alltså fast. Februarikvällen är becksvart, med bara svaga ljud från vinden i tallarna bakom min rygg. Skorna utan fäste i de hårda snövallarna. Det sistnämnda spelar i och för sig ingen större roll: Marginalerna för att hinna till Bastuträsk innan tåget lämnar perrongen är små – också med buss.
Jag borde såklart förberett mig bättre för resan. Läst på om hållplatser och gnuggat tidtabeller. Dubbelkollat mina digitala biljetter – säkrat upp att det där bussbytet jag förväntas göra inte är en bugg i ett AI-drivet bokningssystem. Ja, till och med övervägt mina dubbade vinterskor. Jag har varit naiv och ägnat mig åt önsketänkande.
Räddad av en försening
Trots den hopplösa situationen där på randen mellan djupsnö och vägren drabbas jag nästan omedelbart av landsbygdspolitiska insikter. Inte främst när det gäller glesheten i Västerbottens inland – utan snarare om vikten av förberedelser, faran i att vara naiv. Något jag redan nästa dag ska få användning av.
Laddningen på mobilen är 19 procent och täckningen tillräcklig för att jag snabbt kan orientera mig på Google Maps, ringa en bekant i Norsjö samt ta reda på att det visserligen kommer en buss till – men att jag då missar tåget.
Lösningen blir en taxi och 1000 kronor mindre på kontot. Föraren visar sig bo bara en halvmil därifrån – och grälar på busschauffören som om denne sitter på sätet bredvid henne: Hur kunde du släppa av honom här?
Till slut hinner jag med nattåget söderut. Tacksam över ironin i att en tågförsening ger mig avgörande minuter för att kunna vara på plats i Stockholm morgonen efter. Jag byter Klutmark mot Östermalm. Tar hissen upp till plan 8 i den ökända Garnisonen (stor byggnad som kvällstidningarna älskar att kalla Elefantkyrkogården – vilket är mer klickvänligt än sant) där siktlinjen genom mittkorridoren är längre än på ett ordinärt älgpass.
Att dansa fram i lågskor på vinterväg tar tid vi inte har
Kanske har jag en ovanlig glöd i mina inlägg på mötet. Jag hör mig själv argumentera för behovet av politisk interventionslogik med tydliga idéer om varifrån vi reser och vart vi ska – samt vilka insatser som krävs för att göra den förflyttningen. Det absolut nödvändiga i att följa om utvecklingen går i den riktning som politiken bestämt. Vi måste checka av varje hållplats! Och såklart: Det där om att vi också måste ha förmåga att snabbt tänka nytt när det oväntade inträffar – att dansa fram i lågskor på vinterväg tar tid vi inte har!
En politiskt sakkunnig från Regeringskansliet betraktar mig allvarligt. Och professorn kastar svårtydda blickar i min riktning. Har jag gått för långt?
Men låt mig göra klart:
Politik bygger på idéer och drömmar om en annan värld, på sakpolitiska reformer och provokativa utspel. Här finns utrymme för starka känslor och människors längtan efter rättvisa och frihet.
Själva genomförandet är en helt annan sak – då behövs struktur och en bra plan. Ta nuvarande landsbygdspolitik. Ett visionärt mål och i utredningsstadiet massor av förslag, men också önsketänkande. Det var som om intresset för politiken försvann så snart den var färdigdebatterad i riksdagen – när det var just då som resan skulle börja. Resultatet? Att politiken aldrig lämnade perrongen.
Kanske är det bara håret som drar blickarna till sig?
Därför gillar jag det lite byråkratgrå över Svesam. Det finns inget naivt över utredningens direktiv från regeringen. Fokus långt ifrån dagspolitiska fyrverkerier – med sikte långt fram i tiden på hur politiken ska inriktas för att bidra till den territoriella sammanhållningen. Och då ingår uppgifter som att tydliggöra mål, utveckla styrning och uppföljning, definiera ansvar samt fördela resurser. Välbehövligt, minst sagt.
En stund senare är det paus i mötet. Vi småpratar och dricker kaffe ur pappmugg. Allt verkar lugnt. Kanske är det bara mitt hår som drar blickarna till sig efter en natt med orolig sömn i den alldeles för varma kupén?
På tåget hem mot Jämtland samma kväll slappnar jag äntligen av. Jag har två bussar att välja mellan från stationen i Östersund. Och vid större förseningar klarar jag den sista biten till fots på under en timma om jag tar isvägen över sjön. De glatta sulorna till trots.