Stabil situation för det ideella engagemanget – med orosmoln vid horisonten.

Chansen är 57 procent större att du som bor i landsbygd arbetar ideellt, jämfört med dig som bor i storstad. Eller risken kanske. För det ideella engagemanget är inget självklart recept på lycka – även om det berikar både individer och samhälle.

Meningarna i rapporten om det ideella engagemanget dignar under tyngden av siffror och slutsatser. Här varvas teoretiska perspektiv med respektingivande dataset. Ändå är det något som saknas. Kött och blod kanske, för här sitter jag på min pinnstol i köket – fortfarande hungrig efter mer.

Samtidigt är det orättvisa förväntningar. En undersökning kan inte innehålla allt. Och sett i det perspektivet är materialet från Marie Cederschiölds högskola en verkligt stabil grund för fortsatta diskussioner, inte minst som underlag till regeringens pågående utredningar om landsbygdspolitiken och rustningen av den civila beredskapen.

Att läsa rapporten är inte som att blicka ut i världsrymden direkt. Mer som att få nya glasögon. Det nära men lite oskarpa blir plötsligt tydligt.

Undersökningen av hur vi engagerar oss i civilsamhället har genomförts återkommande sedan 1992. Vissa delar har funnits med över tid, men nytt för rapporten 2025 är en beskrivning av platsens betydelse. I särskilt fokus: Sveriges landsbygder.

Trots den långa tidsserien med ett omfattande material är rapporten lätt att följa. Forskarna går inte bara på djupet utan ger oss läsare möjlighet att gradvis öka vår förståelse.

Som när de beskriver hur det ideella engagemanget bidrar med flera samhällsnyttor. Hur det stärker den sociala sammanhållningen och bidrar med tjänster som det offentliga eller privata inte finner lönsamhet i – eller har lust med. Hur engagemanget ger den enskilde en plattform för att uttrycka sina åsikter och påverka politik.

Eller som när de beskriver vad som får människor att engagera sig ideellt. Här finns en omfattande teoribildning, men ingen fullständig förklaring. Forskarna från Marie Cederschiöld ger oss istället ett kom-ihåg-knep – som står sig förbluffande väl mot all statistik: De som engagerar sig ideellt är de som kan, de som vill eller de som har blivit tillfrågade.

Likheter eller skillnader?

Bara dagar efter att jag läser undersökningen släppts 2025 års World Happiness Report. Som vanligt utlöser den en flodvåg av publicitet. Svenska reportrar åker till Finland för att rapportera om varför de är så mycket lyckligare än oss stackare i Sverige,  eftersom de för åttonde året i rad toppar listan bland de 143 länder som ingår i undersökningen. Många menar att hemligheten ligger i att finländare älskar att bada bastu. Inte bara som blinkning till Melodifestivalen där finlandssvenska KAJ tagit Sverige med storm. Grannarna i öster verkar helt enkelt ha en mer avslappnad inställning till livet.

Lika intressant är att fokus i rapporteringen ligger på att förklara de små skillnaderna jämfört med Sverige, som rankas fjärde mest lyckligt, i stället för på likheterna. På att de nordiska länderna fullständigt krossar resten av världen i undersökningen. Jag tänker att den där ständiga jakten på skillnader gör att vi riskerar att missa det verkligt intressanta. Och forskarna från Marie Cederschiöld är inne på samma spår.

De inleder med att måla två parallella bilder av det ideella engagemanget i Sverige. Den första i ljusa färger: Läget är stabilt och det ideella engagemanget väl förankrat i hela befolkningen. Den andra mörkare: Här finns en avtagande vilja att engagera sig ideellt där vissa grupper av medborgare inte deltar lite eller inte alls. Undersökningen ger stöd för båda bilderna. Läget är varken svart eller vitt. Engagemanget fortfarande högt, men mer episodiskt där en mindre grupp människor (rätt ofta med grått hår) drar ett tungt lass.

Ändå visar undersökningen att den andel som uppger att de arbetat ideellt under de senaste tolv månaderna bara varierat mellan 48 och 53 procent under tidsperioden 1992–2024.

Den som tar sin utgångspunkt i individen får svårt att förklara den stabiliteten. För hur skulle vi futtiga enskilda kunna stå emot de enorma förändringarna i värderingar och det världsliga med lusten till ideellt engagemang mer eller mindre intakt? Den som istället tar sin utgångspunkt i civilsamhällets organisationer och deras förmåga att mobilisera, eller rekrytera, människor till ideellt arbete kanske lyckas bättre. Ett omvänt teoretiskt perspektiv som forskarna från Marie Cederschiöld menar att det finns skäl att argumentera för.

Jag tänker att det där helt raserar bilden jag har av det ideella engagemanget: Som ett slags granit, snarare än morän med sina lösliga egenskaper. Hemligheten kanske inte har varit förmågan att stå emot – utan snarare att fylla på och förnya? Med forskarnas ord verkar det handla om att ”civilsamhällets infrastruktur förmår balansera de förändringar som sker i det vidare svenska samhället”.

Möjligen förklarar detta omvända perspektiv också en detalj i bilagan till rapporten som gnagt i mig. Det där om hur mycket svårare det blivit att få människor att delta i undersökningar. Svarsfrekvensen har sjunkit drastiskt. Nu ligger den på 29 procent jämfört med 72 procent 1992. Detta trots stora insatser för att få in fler svar. Hur är det möjligt att vårt intresse att delta i enkätundersökningar kan minska så drastiskt, samtidigt som vi uppenbarligen engagerar oss ideellt i lika hög grad som tidigare?

Faktorerna som förklarar skillnader

Med det sagt om likheter innehåller undersökningen ett antal faktorer som förklarar skillnader i engagemang:

• Både utbildningsnivå och kön påverkar i vilken grad människor engagerar sig ideellt. Högre utbildning tycks främja ideellt arbete, och män är generellt mer aktiva än kvinnor.
• Det ideella engagemanget varierar beroende på födelsebakgrund. Utrikes födda har den lägsta andelen ideellt aktiva, medan inrikes födda med två inrikes födda föräldrar har den högsta.
• Ekonomiska resurser och stabilitet är avgörande faktorer för ideellt arbete. Personer med försörjning från förvärvsarbete är mest aktiva, medan de med osäker eller frånvarande försörjning är minst aktiva.
• Det finns betydande skillnader i det ideella engagemanget baserat på civilstånd. Gifta personer är den grupp som deltar mest i ideellt arbete, vilket kan bero på att de ofta har en stabilare livssituation med resurser och bredare nätverk som underlättar engagemang.
• Att ha barn ökar sannolikheten att engagera sig ideellt, troligtvis genom kopplingarna till föreningslivet och andra nätverk som hänger ihop med barnens aktiviteter.

Svaren får mig att tänka på de nordiska länderna och World Happiness Report igen. Klart att bastu är bra! Men det finns också mer underliggande förklaringar oavsett om vi pratar lycka eller ideellt engagemang. Övergripande – och politiskt påverkbara – grundförutsättningar som trygghet, utbildning och resurser ingår i det som avgör.

I undersökningen grupperas de som svarat i fem olika kategorier beroende på deras inställning till ideellt engagemang. Här ser vi bland annat entusiastiska volontärer. Välvilliga utomstående. Och missnöjda volontärer. Det ger perspektiv på siffror i Hela Sverige ska levas Landsbygdsbarometer från 2024. Där instämmer 9 av 10 i påståendet att man ska engagera sig i lokala organisationer och 3 av 4 i påståendet att man inte ska vänta på staten för att lösa problem. Visst finns det säkert många entusiastiska volontärer bakom dessa siffror – men det finns också anledning att problematisera. Hur stor del av den inställningen kommer sig av en känsla av plikt eller tvång?

Det ideella engagemanget är frivilligt och till nytta för både de som deltar och samhället i stort. Samtidigt finns liten anledning att försköna drivkrafterna bakom. Ett faktum att förhålla sig till i till utvecklingen av en ny landsbygdspolitik – där mycket pekar mot att civilsamhället ges en tydligare roll än tidigare. Med det sagt kan såklart också det som skaver komma med en känsla av mening – till skillnad mot lyckan som är mer flyktig till sin karaktär.

Platsens betydelse för engagemanget

Det är en ovanlig undersökning. Forskarna har verkligen ansträngt sig för att fånga upp landsbygdsperspektivet på ett relevant sätt. De använder både en så kallad kommungruppsindelning och geografiska avgränsningar som fångar upp inom-kommunala skillnader. Ambitionen med det är att undersöka hur det ideella engagemanget skiljer sig åt mellan landsbygder och städer.

Avstampet sker i två teoretiska ansatser som båda utgår från att det ideella engagemanget är högre i landsbygder. Den första hänger ihop med en föreställning om att landsbygderna karaktäriseras av ett högt socialt kapital – eftersom relationer är mer nära och organiska – vilket i sig formar det ideella engagemanget. Forskarna från Marie Cederschiöld menar att det en idealiserad bild av verkligheten som bortser från strukturella och materiella förklaringsmodeller. De (och den svenska forskningen generellt) utgår istället från att människor i landsbygder engagerar sig ideellt på grund av sämre tillgång till offentlig service.

Samtidigt erbjuder forskarna en tredje väg som har alla kännetecken av sunt förnuft. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan de två teoretiska ansatserna. Kanske kompletterar de varandra? Där tilliten utvecklas mellan människor under en långvarig kamp för att möta de strukturella utmaningar som slår allra hårdast i centrum av periferin.

Så, finns det skillnader i engagemanget mellan olika platser? Absolut, men kanske inte så stora som förväntat. Bland människor som bor i landsbygder engagerar sig cirka 56 procent av befolkningen ideellt. Motsvarande siffra i storstäderna är 48 procent.

Undersökningen visar att både individuella bakgrundsfaktorer och bostadsort spelar roll för den sannolikheten. Har du hög utbildning? Eller var dina föräldrar ideellt engagerade när du växte upp? Ja, då kan du antagligen se fram mot (eller tillbaka på) många kvällar i möteslokalen. Analysen visar att det är 57 procent högre sannolikhet att personer i landsbygder engagerar sig ideellt än de som bor i storstäder, även när hänsyn tas till bakgrundsfaktorer som kön, ålder och utbildning.

Det finns också skillnader mellan vilken typ av organisationer människor engagerar sig i. En sådan gäller landsbygdernas högre engagemang inom fritidsorganisationer och idrottsorganisationer. Genom den svenska teoribildningen förklarat av att människor behöver gå samman för att skapa det utbud av aktiviteter de vill ska finnas i bygden. Genom den andra teoribildningen av att människor på platser med högre socialt kapital (alltså landsbygder) i högre utsträckning söker sig till den här typen av sociala aktiviteter.

Både i landsbygder och storstäder finns ett högt engagemang inom kategorin boendeorganisationer. Men bakom siffrorna döljer sig olika förklaringar. Sannolikt hänger engagemanget i storstäder ihop med att människor engagerar sig i sina bostadsrättsföreningar, medan det i landsbygder hänger ihop med olika samfälligheter, som till exempel vägföreningar.

En annan typ av skillnader gäller hur engagemanget startar. I landsbygder sker det i högre grad genom att man blir tillfrågad, jämfört med i storstäder där starten sker på eget initiativ i betydligt högre grad. Denna skillnad består när rapporten går djupare in på drivkrafterna bakom engagemanget.

Forskarna menar att motiven i storstäder generellt är mer individualistiska. Fokus ligger på att lära nytt. Eller om att förbättra sitt CV. I landsbygder betonas istället sociala motiv starkare, vilket kan tyda på att nätverk och relationer till andra är viktigare på landsbygder än i städer. Samtidigt motiverar en högre andel i landsbygder att de engagerar sig för att fixa aktiviteter till barn och anhöriga. Det pekar istället mot att det större ideella engagemanget i landsbygder kan förklaras av strukturella faktorer.

Stabil situation – men det finns hot

Undersökningen tillför verkligen förståelse av det ideella engagemanget, inte minst vad gäller platsens betydelse. Insikten om att platsen i sig spelar roll (men också vilka som bor där) är både grundläggande och viktig. Indelningen i både missnöjda och entusiastiska stämmer till eftertanke. Men kartläggningen är också ett exempel på att bara siffror och regressionsanalyser är en mager kost.

Ta det där som brukar karaktärisera det ideella engagemanget i landsbygder. Mobiliseringen som sker när lokalsamhället är satt under press – kanske när vinterväghållningen hotas eller bensinmacken stänger. Det syns inte i statistiken annat än som bortglömd restpost.

Jag tänker på ett Facebook-inlägg som skymtade förbi alldeles nyss. Hur medborgarinitiativet Krokoms växtkraft (gissa själv om de är entusiastiska eller missnöjda) kallat till dialogmöte i Offerdal. Tjänstepersoner och politiker är välkomna – inte som åskådare utan som aktiva deltagare – i en framtidsinriktad process som bygden nu tar tag i själva. En typ av kvalificerat engagemang som är osynligt i undersökningen. Inte heller ser vi den slående kontexten för den typen av engagemang, vilket är absolut nödvändigt för att förstå det missnöje som finns på många platser. I fallet Offerdal genom en ödelagd relation mellan bygden och kommunen. En förskola i bygden stängdes utifrån ett högst tveksamt beslutsunderlag och bristande dialog. Vilket i sig följde på en infekterad strid om vindkraften och kampen för skolan i en annan del av bygden (som i sig resulterade i en fördubblad befolkning på bara några år).

Forskarna från Marie Cederschiöld är medvetna om den bristen i undersökningen. De resonerar om att de kan bero på att de inte ställt frågor som inte fångar den typen av fenomen. En annan förklaring kan vara att det ofta är en liten grupp personer som driver dessa initiativ på mindre orter. Och det rimmar illa med nationella enkätundersökningar, trots dess betydelse för landsbygdernas lokalsamhällen.

Situationen i Offerdal riskerar också bli ett exempel på ett paradoxalt fenomen som forskarna identifierat – där konflikten gör att sammanhållningen i bygden ökar, men också klyftan till centralmakten (i detta fall kommunen). Givet att vi har flera tusen orter i Sverige där många är satt under liknande press finns det all anledning för staten att oroa sig för vad utvecklingen kan leda till i förlängningen. Inte minst vid händelse av kris eller i det mödosamma arbetet med att stärka beredskapen. Spänningar och bristande tillit kan få ödesdigra konsekvenser. Det offentliga tränger in människor i ett hörn – och driver utvecklingen i en riktning som riskerar att urholka Sveriges sammanhållna utveckling.

Undersökningen har inte som syfte att lägga fram förslag på hur det ideella engagemanget kan stärkas genom politiska insatser. Ändå resonerar forskarna om vilka möjliga vägar som finns framåt – där de identifierar två huvudspår.

Ett sätter fokus på individerna. Det ideella engagemanget skulle i högre grad kunna fungera meriterande i olika sammanhang. En slags instrumentalisering av frivilligheten. Samtidigt varnar forskarna för att en utveckling i den riktningen kan leda till att det är utbytet , snarare än engagemanget i sig som ger handlingarna mening. Av det följer dessutom risken att människor helt enkelt avslutar sitt engagemang när de fått vad de suktade efter.

Den andra sätter istället fokus på att staten och näringslivet kan stötta ideella organisationer i högre grad. Här kan det handla om lägre hyror, administrativt stöd och tillgång till kommunikationskanaler så att organisationerna kan koncentrera sig på att rekrytera nya ideella. Ett spår som känns angeläget och ligger i linje med det där omvända teoretiska perspektivet som förklarar stabiliteten i engagemang över tid.

Själv saknar jag ett tredje utifrån ett landsbygdsperspektiv. Och då tänker jag inte på det där om att chockhöja priset på preventivmedel – eftersom barn verkar driva fram ett högre engagemang. Snarare på behovet av att det offentliga i högre grad börjar använda kraften i engagemanget. Se det som en möjlighet! Ge det näring och växtkraft! Att utveckla strukturer för dialog och samverkan är ett bra första steg i kommuner och regioner. Och regeringen kan driva på utvecklingen genom styrningen av sina myndigheter.

Jag tror helt enkelt att samhällsnyttan kan öka. Och jag tror att det i sig drar åt sig mer engagemang och fler entusiastiska volontärer (för att prata forskarnas språk). Samtidigt måste det ske med respekt för människornas egna drivkrafter. Engagemanget får aldrig reduceras till en nyttomaskin.

Du som vill läsa hela rapporten om det ideella engagemanget hittar den här.

Och du som vill utforska World Happiness Report hittar den här.

Du som undrar över hur man egentligen mäter lycka kan förresten börja här. En problematisering av lyckobegreppet och kritik av måttet som används i World Happiness Report.

Läs gärna blogginlägget med professor Malin Lindberg om  du vill veta mer om hur det ideella engagemanget bidrar med förnyelse och innovation i Sveriges  landsbygder.