TRE TRENDER SOM FORMAR FRAMTIDENS LANDSBYGDER.

Vid slutet av vägen (eller kanske dess början) finns ett torp som stått tomt sedan millennieskiftet. Bygdeforskningen daterar torpet till mitten av 1800-talet och med lite tålamod är det möjligt att följa hur det brukades genom generationer.

Torpets historia sammanfaller med hur välfärdssamhället sköljde som en jättelik våg över hela Sverige – men sedan snabbt drog sig tillbaka igen. Här i Tångeråsen genom skola, barnmorska, postutdelning och egen telefonstation till de åtta första abonnenterna. Framväxten av föreningsliv och affärer. Den gemensamma kraftstationen vid ån. Bysågen och gårdsmejerierna. Därefter rationaliseringar inom jord- och skogsbruket. Urbanisering. Den storskaliga tiden. En halsbrytande befolkningsminskning – från 300 till 30 fast boende.

Torpet i Tångeråsen i hjärtat av Jämtland hänger alltså på fallrepet. Bara årtionden från att helt besegras av vegetation och väder.

Så köper en advokat från Stockholm torpet med tillhörande mark. Han tillhör en växande andel deltidsboende och har tagit sig an uppgiften att blåsa nytt liv i torpet med rasande energi. Han renoverar. Lär sig jaga och odla. Fiskar på byavatten som i många fall knappt längre nyttjas. Planerar framtiden.

Och ja, han röjer sly.

En högst märkvärdig berättelse – och samtidigt inget särskilt. Liknande berättelser finns att skörda över hela landet. Den så kallade ödehusrörelsen räknas i tusental.

I det perspektivet blir torpet plötsligt mer än en blek grå punkt i ett hav av grönt. Jag inser att förståelsen av utvecklingen i landsbygder inte kan avgränsas till vad som händer i en rumslig dimension, utan också måste ses som en fråga om tid

Jag bestämmer träff med Erik Westholm för att få rätsida på mina tankar om hur vi kan förstå tiden (helst framtiden) i utvecklingen av Sveriges landsbygder. Han är professor emeritus* vid Sverige Lantbruksuniversitet och vi ses i ett digitalt ingenmansland (jag föreställer mig att vi möts högt ovan ett böljande skogslandskap – och kanske säger det något om identitet).

Jag förväntar mig inga enkla svar – och blir inte heller besviken.

Digitaliseringen en första trend

Erik Westholm har en nästan onödigt lång meritlista. Han har forskat kring landsbygder i flera årtionden men utan att stänga in sig i några akademiska (åsikts)korridorer. Han har hela tiden deltagit i samhällsdebatten – inte minst genom sin roll som forskare med långa perspektiv på Institutet för framtidsstudier och Sveriges lantbruksuniversitet.

Det är veckan efter valet och i nyhetsflödet står landsbygderna i centrum en kort sekund. Slutsatsen hos indignerade ledarskribenter är att landsbygdernas väljare nu slagit tillbaka – precis som forskare varnat för sedan Donald Trumph besegrade Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet 2016. Sverigedemokraternas framgångar i landsbygder ses som ett uttryck för missnöje och en allt djupare klyfta mellan stad och land.

Erik Westholm är påfallande fri från nostalgi om hur landsbygder förväntas se ut. Han pratar bara motvilligt om att det finns en klyfta mellan stad och land, utan lyfter hellre fram skillnader som hänger ihop med till exempel utbildningsnivå och kön. Väl medveten om hur samhällsservicen tunnats ut under årtionden pekar han på att människor i landsbygder och städer lever betydligt mer lika liv idag än tidigare. På att tillgängligheten i många fall ökar – trots att funktionerna flyttat till andra geografier. På att den teknologiska utvecklingen bidrar med en massa nyttigheter i våra liv – samtidigt som den också driver på centralisering.

Forskare beskriver ibland framtiden som en föreställning – långt ifrån ett statiskt tillstånd redo att upptäckas. Men genom att samla kunskapsfragment om vår tid och den som flytt kan vi göra oss bilder av alternativa framtider.

Några av de där kunskapsfragmenten hänger samman med digitaliseringen, som Erik Westholm beskriver som en av tre trender med särskilt stor inverkan på framtidens landsbygder. Vad det innebär i detalj är en öppen fråga. När pandemin frikopplade arbete från plats (åtminstone inom vissa yrken), illustrerade det också hur svårt det kan vara att säga något exakt om framtiden.

Bygden som dubblar sin befolkning

Från lägdan vid torpet i Tångeråsen framträder konturen av Hällberget en knapp mil söderut. Med sina 642 meter över havet utgör det en obruten horisont för alla nyinflyttade i Kaxås.

Befolkningen i byn (som nu har växt från småort till tätort med Statistiska Centralbyråns terminologi) har fullständigt exploderat de senast åren. Den utlösande faktorn var ett beslut om att lägga ned skolan – elevunderlaget hade helt enkelt blivit för litet för rådande kommunala logik. Proteststormen som följde ledde till att entreprenören Dan Olofsson, med starka band till bygden, bestämde sig för att göra något åt situationen.

Idén var påfallande enkel: Många kommer flytta till Kaxås bara det finns bra bostäder. Dan Olofsson själv var beredd att använda hela sitt kontaktnät – inte minst genom att erbjuda förmånliga finansieringslösningar. Det var fullsatt på bygdegården den där junikvällen 2019 när han på mjuk skånska berättade om sin plan.

Innehållet i pressmeddelandet knappt tre år senare är exceptionellt. Det sista huset är sålt. Bostadsområdet som växer fram leder tankarna till fjällorter som Åre och Vemdalen. 160 nya invånare till bygden varav 63 barn. 80 procent från andra län eller länder – vilket betyder drygt 11 miljoner kronor per åt till kommunen genom det svenska omfördelningssystemet. Uppgiften är fullbordad. Skolan jobbar nu hårt med att ta emot nya elever. Förskolan byggs ut. Företag av alla slag lever upp.

Framtiden som legat i skugga under många år omges nu av ett särskilt skimmer.

Berättelsen om bygden som just nu dubblar sin befolkning kontrasterar mot en övergripande berättelse om landsbygderna. Den om ett statiskt tillstånd – missförstådda landsbygder i klorna på det förflutna. Erik Westholm pekar på att föreställningen om det han kallar före-detta-landskap skaver mot den faktiska utvecklingen de senaste 150 åren.

För det är just så länge relationerna inom lokalsamhället fått en relativt sett minskad betydelse, eller åtminstone stark konkurrens av allt större geografiska cirklar. I korthet att vardagsmiljön spelar allt mindre roll för allt fler. Ta det där med traderingen av kunskap till exempel. Nästan allt du behövde kunna fanns tidigare att lära helt nära. Sy, snickra, odla eller kanske fiska i ån som rann genom byn. Gradvis har kunskapsbehovet förändrats och fördjupats – vilket drivit på allt yvigare rörelsemönster.

Till dessa strukturella förändringar kommer också en snabb individualisering som flyttar ansvar från samhälle till individ och utmanar det civilsamhälle som varit en vital del av landsbygdernas historia. Är folkrörelserna numera bara en besvärjelse i tider av snabb förändring? En stötdämpare när det offentliga drar sig tillbaka? Eller har de fortfarande kraft nog att fungera som trampolin för hoppet om blomstrande lokalsamhällen?

Befolkningsutvecklingen en andra trend

Befolkningen växer i Kaxås just nu, men effekterna kommer ha betydelse långt in i framtiden. Erik Westholm ser just utvecklingen av befolkningens storlek och sammansättning som en andra övergripande trend med stor förändringskraft.

Som helhet är bilden av befolkningsutvecklingen komplex. Det finns parallella mönster och hur de faller ut kommer naturligtvis skifta mellan olika landsbygder.

Klart är att den framtida befolkningen på vissa platser är bristvara redan idag. Se bara på hur skolor under hösten 2022 behöver stänga i norra Sverige för att det är lärarbrist. Det finns en konkurrens om människor som sannolikt kommer tillta i takt med stora behov inom både industrin och det offentliga.

Nästan lika dolt som torpet i skogen finns en alldeles särskild tabell i statsbudgeten. Den visar att människor i allt högre grad flyttar till landsbygdskommuner, som till exempel Krokom där Kaxås ligger. Också med hänsyn till hur många som föds och dör växer befolkningen i landsbygder, förutom i de allra glesaste delarna av landet. Måttet är grovt och indelningen i så kallade kommungrupper säger inget om skillnader mellan och inom kommuner. Men redan före pandemin visade Statistiska Centralbyrån att befolkningen utanför tätorter växer i 19 av 21 län. Visst har dessa tendenser funnits tidigare (i ärlighetens namn ofta genom rent önsketänkande) men pandemin gjorde att flyttlassen gick allt tätare och, inte minst, fick det mediala strålkastarljuset på sig.

Det verkar helt enkelt som att människor i allt högre grad vill bo i landsbygder. I sig ett fragment av kunskap som visar vad som är möjligt framgent.

Klimatförändringarna en tredje trend

Utvecklingen i Kaxås har alls inte skett utan dramatik. Mitt i framtidsyran projekterade ett kraftbolag för en storskalig utbyggnad av vindkraft – som skulle störa den där obrutna horisonten det framgångsrika bostadskonceptet byggde på.

De lokala protesterna exploderade. En formidabel uppvisning i hur människor fortfarande kan mobilisera för det gemensamma – och framgångsrikt flytta ut i sociala kanaler. Som en direkt replik på ryktet om civilsamhällets död. Till slut valde kraftbolaget att avsluta projektet som en följd av det lokala motståndet.

Just vindkraften är en högst närvarande del av det tredje övergripande trend som Erik Westholm lyfter fram – klimatförändringarna. Hur samhället hanterar (eller inte hanterar) utbyggnaden av vindkraft kommer att ge långsiktiga effekter, både för elförsörjningen och de platser där den byggs. De tänkbara utfallen är många. Splittrar utbyggnaden bygder? Kommer det finnas nationella system som bidrar med pengar och planerbara förutsättningar till bygder och kommuner? Hur påverkar vindkraften viljan att bo och besöka en plats?

Oavsett vilka geografiska glasögon vi har så upplevs klimatförändringarna i många fall som hotfulla. Propåer om nödvändiga omställningar som löften om sämre tider. Men Erik Westholm pekar på att det också kommer finnas ljuspunkter i den omställning som behöver ske. Han lyfter fram det breda genombrottet för elbilar, som kommer bidra med ökad mobilitet för människor i landsbygder. Detta trots dagens debatt där elbilar ibland avfärdas som symbol för det dåliga samvetet hos städernas miljömedvetna medelklass.

Livskraftiga platser i hela Sverige

Så, kan hela Sverige leva i framtiden? En omöjlig fråga, naturligtvis. För vad betyder egentligen hela Sverige? Och hur ser ett Sverige ut som lever? Erik Westholm tror att det kommer finnas livskraftiga platser i hela Sverige. Hubbar där det kan uppstå subkulturer, kanske helt nära inpå platser som har det svårt. Någon slags mosaiklandskap. Vinnare blir de platser som inte bara har förutsättningar att utvecklas utan också förmåga att ta dom tillvara.

Men den framtiden är, också för en framtidsforskare, bara en tolkning av tillgängliga kunskapsfragment.

I årtionden var torpet i Tångeråsen knappt mer än en restprodukt från en skoningslös samhällmaskin. Men jag anar nu att framtiden alls inte är linjär. Att slaget om framtiden definitivt inte är över även om vissa delar av den redan är förlorad. Klimatförändringarna kommer att ge effekter som i nuläget är omöjliga att förutse. Den urbanisering som pågick under stora delar av 1900-talet kastar fortfarande skuggor långt in i framtiden – genom en befolkningsstruktur som på byråkratiska medför mycket utmanande försörjningskvoter. Allt ackompanjerat av en digitalisering som både öppnar och stänger möjligheter.

Samtidigt kan framtiden ses som ett rum som fylls på av vår tids handlingar och icke-handlingar. I den bemärkelsen är den både närvarande redan idag och i varje givet ögonblick öppen att erövra.

Klart är att den som vill förstå eller till och med forma framtiden behöver ha ett annat förhållningssätt än den som nöjer sig med att planlöst driva med strömmen. Ambitionen från Hela Sverige ska leva är i detta sammanhang varken att bidra med en sammanhållen systemkritik eller ett underlag för strategisk planering. Genom FRAMGENT  vill vi bidra med kunskap om faktorer och förutsättningar som påverkar hur dagens landsbygder kan komma att utvecklas. Och kanske till fler samtal om både tid och rum.

Välkommen att följa med till del 2, då vi riktar fokus mot landsbygdernas visioner.

*emeritus är en titel som inom den akademiska världen används i kombination med professorstiteln när någon gått i pension. Det innebär att Erik Westholm fortfarande har vissa skyldigheter och rättigheter knutna till sin tidigare tjänst på Institutionen för Stad och land vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Att reflektera över

• Det är lätt att peka på vad som försvinner när butiker lägger ned eller offentlig service avvecklas, men kan du se vad som kommit istället – till exempel genom digitaliseringen?
• Vilka av dagens beslut och beteenden tror du kommer att ha störst betydelse för hur framtidens landsbygder kommer se ut?
• Tror du hela Sverige kan leva i framtiden? Vad betyder det för dig?