Visioner för en ny tid.

En del visioner lyfter aldrig. Jag har suttit i dagar på konferensanläggningar där inhyrda konsulter med genomtänkta kläder hållit i genomtänkta processer. Därefter information på intranätet om den fantastiska energin, med ett citat från en peppad direktör om att det är nu arbetet börjar på allvar.

Korrekt möjligen, men utan riktig botten. Och såklart slöseri med tid.

Frågan är vad vi kan säga om visioner som omfamnar hela samhällen – och särskilt landsbygder? Finns de? Och spelar de ens någon roll?

Inom ramen för projektet Visioner i norr* har särskilt utvalda arkitektteam haft i uppdrag att (snabbt) ta fram framtidsvisioner för sex städer i norra Sverige. Visioner som vägvisare mot attraktiva samhällen för den industriella omställningskarusellen. Visioner som ett sätt att skapa nya planeringshorisonter för att möta behovet av arbetskraft – med ledord som hållbarhet och inkludering.

De goda intentionerna till trots bär jag med mig något från visionerna som påminner om myggbett. Det kliar av att några experter efter ett par snabba studiebesök i ”verkligheten” förväntas fixa framtiden. Det kliar av att visionerna i stor utsträckning duckar för de stora geografiska skillnader som finns i norra Sverige. Mest av allt kliar det som saknas – kritiska perspektiv och alternativa framtidsscenarier. Det är som att visionerna ritas på blankt papper – och inte bland den verkliga världens markkonflikter och globala värdekedjor.

Samtidigt är en del av visionerna verkligt spännande och värda att ta del av. Vissa rent filosofiska, andra med humoristisk underton. Vad sägs om science fiction i guideboksformat från framtidens Skellefteå eller berättelsen om det kulturella microsystemet från Boden/Luleå?

Den där dubbelheten jag känner lämnar mig ingen ro, så jag bestämmer mig för att kontakta Josefina Syssner som är professor i kulturgeografi vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet. Hon är lite av en akademisk hydra – på ett bra sätt alltså. För varje fråga du ställer till henne får du två tillbaka.

Josefina Syssner menar att visioner kan vara viktiga i ett samhälle. Att mycket av det vi tar för självklart idag började som en vision – inte minst vad gäller våra sociala och politiska rättigheter. I tider när vår framtidstro naggas i kanten kan visioner leda till en gemensam föreställning om vilket samhälle vi strävar efter. Skapa ett gemensamt språk. Bidra till kraftsamling.

Lagom ofarlig landsbygdsvision

En vision ska både vara övergripande och ge vägledning inför prioritering av resurser, menar Josefina Syssner. Orden i sig får inte heller vara så högtravande eller abstrakta att de fjärmar sig från den verkliga världen.

Ta det landsbygdspolitiska målet som ett typexempel på hur visionära mål formuleras i Sverige. Klätt i tidstypisk språkdräkt med ord som livskraftiga landsbygder, likvärdiga förutsättningar och hållbar utveckling. Och alldeles lagom icke-precist för att det ska vara politiskt ofarligt.

Särskilt mycket vägledning om hur vi ska nå dit ger det däremot inte. Kanske inte något allvarligt problem eftersom målet knappast fått något större genomslag – varken publikt eller i det politiska dagsverket. I och med att det beslutats av riksdagen lever målet dock kvar i det byråkratiska finrummet – och följs därför upp årligen i statsbudgeten.

Vissa visioner är så kraftfulla att vi är beredda att gå i döden för dem. Bokstavligen. Som det där om att Avskaffa apartheid. Både konkret och konfliktfyllt. Självklart så här i efterhand – men verkligt utmanande på sin tid. Tid är förresten något som Josefina Syssner återkommer till. För även om visioner har självklart fokus på framtiden är det viktigt att förstå dem som barn av sin tid.

Hon tänker högt om att vi ibland har en tendens att ägna oss åt efterhandskonstruktioner. Kanske gäller det till och med  visionen om folkhemmet, som vi numera betraktar som en djupt förankrad idé i alla folklager. Själv misstänker Josefina Syssner att den i själva verket bara var riktigt levande för en smal klick beslutsfattare och intellektuella.

Något som räckte då, men knappast i dagens samhälle.

Konsensus och inga konflikter

I dag är kraven höga på en vision. För att de ska vara verkningsfulla behöver de vinna acceptans – vilket i praktiken betyder att de ska få fäste i digitala flöden och mobilisera en bred uppslutning av egen kraft. Och givet utvecklingen är det svårt att tänka sig samhällsvisioner som kan överbrygga en affektiv polarisering där vi bara verkar sluta upp bakom idéer som framförs av någon från det lag vi alltid hejar på.

Kanske är historien slut för de stora visionerna. Kvar blir möjligen fragmenterade framtidsbilder – drivna av särintressen och kommersiella aktörer. Eller kan något nytt växa fram i spåren av kriser och omställningsbehov?

Josefina Syssner menar att det visionära tänkandet i stor utsträckning blivit ett konsultuppdrag för professionella visionsutvecklare. Som vet hur en vision förväntas se ut. Som bygger på konsensus och duckar för konflikter. Där fokus ligger på att måla upp framtidsbilder som alla kan ställa sig bakom, inte sällan för att sälja in ett byggprojekt eller exploatering av ett stycke mark som mycket väl skulle kunna användas till annat. Hon saknar också mod i visionerna – med gränsytor mot allt det som inte ryms i framtiden.

Jag försöker att inte se alltför inställsam ut där på datorskärmen. Men inombords nickar jag lika ivrigt som en medgångssupporter.

Visioner som den fysiska planeringens svar på hissmusik.

En vision om minskad byråkrati

Josefina Syssners egen vision för Sveriges landsbygder utgår från hur vi styr samhället, vilket är en naturlig förlängning av hennes forskningsintressen.

Hon har en vision om decentralisering – för såväl städer som landsbygder. Som för att mota bort mina invändningar om att det inte låter särskilt visionärt betonar hon att det verkligen är en utopisk tanke – att ta tillbaka en del krav som ställs på offentlig sektor. Minska kraven på mätbarhet. Mildra det byråkratiska maskineri som ökat den administrativa bördan, med en bibehållen tanke om att samhället ska bli bättre. Förväntat resultat: Tillit – och en känsla av ägandeskap och kreativitet. Möjligheten att organisera samhället med utgångspunkt i vad som funkar bäst på olika platser. Som ett sätt att möta de många gånger högtravande kraven på en mer platsbaserad politik och praktik, som drivs bland annat inom den regionala utvecklingspolitiken och EU.

Josefina Syssner har under lång tid forskat om kommuner som krymper – och jag gissar på att det är just dessa hon ser framför sig. Kommuner i områden där staten för länge sedan plockat ned skylten. Kommuner med ansvar – men utan befogenheter. I sanning en vision som både ger riktning och uppmuntrar till en diskussion om relation mellan stat och kommun.

Samtidigt tänker jag på den svidande kritik som Riksrevisionen levererar till Trafikverket och deras metoder för att motverka tågförseningar. Där pengar går till administrativa system som ska minska förseningarna, i stället för till banunderhåll som skulle kunna minska själva orsakerna till förseningarna. Ännu ett belägg för relevansen i att reflektera över samhällsstyrningen i ett brett perspektiv – och att Josefina Syssner är inne på något betydelsefullt.

Högre grad av medskapande

Det finns en utbredd uppfattning om att det saknas starka visioner för Sveriges landsbygder. Kanske stämmer det, och möjligen för att det saknas kommersiella intressen. Samtidigt jag har en känsla av att visionerna om framtidens städer också kan utvecklas. Intrycket är att det inte sällan är stöpta i samma idéer om förtätning, terrassodling och mitt-emellan-höga hus med stomme av trä. Helt befriade från mångfald.

När jag efter samtalet med Josefina Syssner försöker få grepp om min dubbelhet inför Visioner i norr, inser jag att det kanske handlar om autencitet. Eller möjligen brist på densamma. Jag lyckas inte fullt ut med att bara betrakta resultatet – utan fastnar i den forcerade processen. Det handlar om framtiden för hela samhällen – som plötsligt hamnar i klorna på människor från-långt-borta. Ett tillfälligt gig med pliktskyldig lokal samverkan, utan en lång och stökig process av medskapande och samtal mellan de människor som ska leva i den där framtiden.

Och möjligen är det i detta sistnämnda jag skymtar konturerna av en egen vision för framtidens landsbygder. Ett samhälle som formas genom en högre grad av medskapande – i harmoni med demokratiska institutioner som garant för ansvarsutkrävande och likvärdiga förutsättningar.

*Projektet finansierades av Rådet för hållbara städer och ska ses som en del av EU-initiativet New European Bauhaus. Varje team fick 300 000 kronor för att i samarbete med en kommun och andra lokala/regionala aktörer utveckla en vision. Visionerna slutredovisades vid den norrländska lövsprickningen 2022.

Tänk som en professor:

I ett svart och vitt samhällsklimat ställs nya krav på ett lyckosamt visionsarbete. Vem som äger visionen får ökad betydelse – och vilka som deltar i framtagandet. Andra frågor av central betydelse blir vilka värden visionerna representerar och hur visioner för städer relaterar till sin omgivning. Kanske blir processen i ett första skede viktigare än slutresultatet – även om resultatet kan bidra till att legitimera och ge riktning för kommande planarbete?

Josefina Syssner har tagit fram en analysmodell för dig som bättre vill förstå visioner – med fyra övergripande frågor.

• Vilken funktion är visionen tänkt att fylla?
• Vem eller vilka är visionens arkitekt?
• Hur skildrar visionen platsen?
• Vilka världen bär visionen på?

Läs den fördjupade beskrivningen av analysmodellen: FULLTEXT01.pdf (diva-portal.org)