Ensam inte stark när krisen kommer.

Det är försvarspolitisk konferens i Sälen där politiker och militära makthavare bestämt sig för att säga som det är. Budskapet är explosivt. Barn blir rädda och bryter ihop på Tik Tok. Vanligt folk stannar upp inför det allvarliga tonläget. Och det offentliga samtalet går i spinn. Både överbefälhavaren och statsministern är tydliga med att vi nu måste förbereda oss. Utspelen kritiseras omedelbart – men får också stort medhåll.

Få är särskilt intresserade av om krigshotet verkligen ökat, eller om antydningarna stämmer. Det där om att alla som vistas i landet inte är lika intresserade av att också försvara det. Senare framkommer att försvarsviljan är hög i Sverige jämfört med i många andra länder, där infödda svenskar och utrikes födda är lika villiga att sluta upp vid en väpnad konflikt.

Klart är att frågan är komplex – och existentiellt grundläggande.

Jag vilar en kort stund i Sverker Sörlins reflektioner om den verbala kapprustningen.* Inser hur lätt det är att svepas med i den där strömmen av tvärsäkra påståenden.

Det strikt militära ligger i fokus, men också civilsamhällets roll får mycket uppmärksamhet. Beredskapen är en fråga för hela samhället, inte bara gröna uniformer. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, pratar med ”ämbetets kraft” när han lyfter fram det allvarsamma läget och uppmanar oss alla att nu börja öva och i praktisk handling bidra till att stärka motståndskraften.

Civilsamhället spelar stor roll

Det är i stormens efterdyningar jag söker upp Veronica Strand, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet. Kanske är min reflektion banal men jag förundras över att vi kan sitta i våra högst vardagliga miljöer – 50 mil ifrån varandra – och prata lågmält om ett ämne som hotar att välta hela vår värld. Veronica forskade tidigare på terrorismfrågor, men har nu alltmer vänt blicken mot civilsamhället och kriser, inte minst i landsbygder.

Jag vill få hjälp med att förstå hur vi kan sätta frågan om krisberedskap i ett landsbygdsperspektiv – och där är hon en utmärkt ledsagare. Veronica vurmar inte bara för det inomvetenskapliga, utan gillar växelspelet med samhället i stort och drivs av att väga samman perspektiv.

Den senaste debatten har i stor utsträckning handlat om beredskap för krig, men frågan är såklart också relevant för kriser och samhällsstörningar i fredstid. Kriget kan ses som en expansion av hotskalan, där civil beredskap ligger till grund också för situationer som kräver Försvarsmaktens närvaro.

Dessutom: Om något ska fungera i kris, är det banne mej ingen dum utgångspunkt att det fungerar i vardag.

Veronica säger att civilsamhället spelar en mycket viktig roll i kriser och att samhället har underskattat den kraften och kompetensen. Ett skifte påbörjades dock i efterspelet till skogsbränderna 2014 och 2018 – och idag är civilsamhällets bidrag i högre grad en del av den planerade krisberedskapen.

Tidigare sågs civilsamhället i stor utsträckning som ”extra händer och fötter” vid händelse av kris, men numera handlar det också om specialistkunskaper – inte minst inom de frivilliga försvarsorganisationerna. Själv trycker Veronica på att byaföreningar och olika typer av nätverk har en betydelsefull roll – inte minst i landsbygder.

Samtidigt finns vissa forskare som frågar sig om det är möjligt eller ens önskvärt att samla hela civilsamhället i kristider? Möjligen blir det lite som om jag skulle ta med mig alla mina drag ut på en och samma fisketur. Kanske skulle båten sjunka, kanske inte. I vilket fall skulle det bli ordentligt rörigt, och de flesta dragen skulle aldrig blötas.

Det finns fler än 250 000 registrerade civilsamhällesorganisationer i Sverige och alla fyller knappast en funktion så fort det blir kris. Dessutom menar forskarna att de flesta saknar särskilda kunskaper om kriser. De efterlyser en större medvetenhet om civilsamhällets mångfasetterade karaktär, där olika organisationer lämpar sig olika väl i den civila beredskapen.

Veronica håller med till viss del. Visst är det inte möjligt att bjuda in alla – men samtidigt får diskussionerna inte bli för snäva. Hon ser civilsamhället som ett stort pussel med många bitar. Varje kris har sina särskilda behov, och det blir då upp till den som koordinerar en kris att använda de pusselbitar som passar i en enskild situation.

Att blotta sig på bästa sändningstid

Kvällen före vi ses fångar jag upp en diskussion på radion (jag lyssnar egentligen inte – men öronen lever sitt eget liv och verkar fungera som avlyssningsparaboler i en sån där gammaldags spionthriller). Programledaren funderar över om det är okej att be sina grannar om hjälp. Det är korken på en flaska soja som kärvar och trots ihärdiga försök får hon inte upp den. Visserligen vill hon gärna använda sojan, men beslutar sig ändå för att inte ringa på dörren hos sina grannar i trapphuset. Och nu ventilerar hon alltså dilemmat med sina lyssnare. Den första som ringer in menar att det ändå är rimligt, men alls inte självklart, att be sina grannar om hjälp, särskilt om det görs med humor.

Jag tänker att det på något sätt är tidstypiskt. Att blotta sig på bästa sändningstid, men inte öppna upp i det vardagliga.

Och ur ett krisperspektiv dumt, ska det visa sig.

I verkligheten är det inte så illa – och kanske är inte brist på soja en verklig kris oavsett om du behöver den till kantarellsåsen eller sushin. När det är kris tvekar vi inte. Och inte heller behöver vi vara komiker för att mobilisera. Veronica menar att människor reagerar på olika sätt, men forskning från naturkatastrofer visar att vi vill hjälpa till. Kriser kickar igång något inom oss, därför kan vi också räkna med att människor mobiliserar när det verkligen smäller.

Samtidigt följer inte engagemanget inom civilsamhället särskilt räta linjer. Det aktiveras vid behov, men kan också gå ned i någon slags jourberedskap. Människor verkar mer självklart engagera sig för avgränsade insatser och mer specifika mål, medan det redan etablerade lockar mindre. Och kanske gäller det särskilt de yngre. Det finns därmed utmaningar när det gäller mobiliseringen för den civila krisberedskapen. På plussidan verkar det som att människor faktiskt kommer att ställa upp. På minussidan att förmågan att agera effektivt också bygger på det långsiktiga och rutinartade – som förberedelser, strukturer och övning.

Och möjligen är det i ljuset av just det vi ska se alla utspel i Sälen. Som ett verbalt skrämskott för att väcka civilsamhället och den allmänna opinionen ur stilla slummer.

Många menar att staten behöver ta en tydligare roll när krisberedskapen ska gå från ord till handling, men redan nu har politikutvecklingen drag av jordskred. Under mötet med Veronica kommer ett pressmeddelande från regeringen, där civilminister Erik Slottner berättar om näringslivets förstärkta roll vid kriser och höjd beredskap.

Dagen efter träder den nya civilförsvarsplikten i kraft, som inledningsvis berör frågor om kommunal räddningstjänst och elförsörjning.

Och när jag nu skriver detta kommer information om en proposition som innehåller förslag om att inrätta en telesamverkansgrupp för fredstida kriser och höjd beredskap.

Samtidigt visar studier Veronica gjort att politiken kanske gjort allra mest avtryck genom sin frånvaro. Åtminstone i landsbygder. Den centralisering av samhällsservice som ägt rum under årtionden lämnar många samhällen lika avlövade som björkarna utanför mitt fönster där nu västanvinden drar in med ännu ett snöfall. De geografiska avstånden riskerar då också att bli mentala.

I ett krisperspektiv verkar det paradoxalt nog som att stora avstånd är en valuta som kan växlas in till en stark förmåga att få saker gjorda. Veronica konstaterar att ”landsbygdssamhällen generellt har en företrädesvis hög beredskap för olika typer av utmaningar och kriser. De är helt enkelt vana vid att befinna sig i utsatta lägen vilket förbättrar riskuppfattningen”.

Betoningen på samhällen är viktig. Frågorna om beredskap hoppar inte sällan över den nivån. Det nationella perspektivet dominerar när potentaterna äntrar podiet. Och det privata, som blir levande genom informationskampanjer om vikten av en låda med konserver, vatten på dunk och ett första förband.

Men ensam är inte stark när krisen kommer. Dina grannar och den sociala gemenskapen kan vara verkliga trumfkort. Relationerna du odlar ­­­i den vardagliga lunken har stark bäring på förmågan att hantera svåra situationer. Fråga bara dem som deltagit i att bekämpa bränder eller röjt upp efter ett oväder som stormen Gudrun. Min bild är att det finns en föreställning om att det just i landsbygder finns särskilt goda förutsättningar att få hjälp av sina grannar. Och en ny undersökning ger statistiskt medhåll, där viljan att hjälpa verkar vara större i landsbygder än på andra håll. I sammanhanget är det värt att lyfta fram att Sverige är ett land som präglas av hög tillit – både inom lokalsamhället och mer generellt.

Ingen kommun vill bli slukad av någon annan

I ett internationellt perspektiv är Sverige system för krisberedskap i hög grad decentraliserat  – där kommunerna har omfattande uppgifter. Och fler kommer, antagligen redan som en följd av utredningen av landets livsmedelsberedskap som lämnades på regeringens bord i februari 2024, med förslag om ett tydligare kommunalt ansvar. Den decentraliserade strukturen medför  att arbetet fungerar på en mängd olika sätt, beroende på hur förutsättningarna skiftar. Självklart utifrån analyser av sårbarhet och behov. Men också utifrån den kommunala kapaciteten. Det senare framgår tydligt i en utredning om frivilliga kommunsammanslagningar från januari 2024 där budskapet är tydligt: Många små kommuner kämpar med att räcka till. Sårbarheten är stor. Samtidigt vill ingen kommun bli slukad av någon annan. Frågan är alls inte ny, utan beredskapsfrågorna bara ännu ett område som synliggör vikten av att hitta lösningar som bidrar till att alla kommuner har goda förutsättningar att klara sina uppdrag – oavsett om det handlar om vardag eller kris.

För Veronica är det tydligt hur kommunerna både värnar sin självstyrelse samtidigt som det finns en stark önskan om en mer tydlig statlig närvaro. Hoten i vår tid är dramatiska. Och riskerna ofta samhällsövergripande, vilket inte minst blev tydligt under pandemin. Att en kommun med små resurser och stora behov känner sig ensam verkar rimligt. Samtidigt blir det extra viktigt att den kommunala nivån hittar sätt att systematisera förståelsen för vad civilsamhällets aktörer kan bidra med. Än så länge saknas helhetsperspektiven i stor utsträckning. Och Veronica är själv inne på att det där har karaktär av önsketänkande.

Hennes eget skrå borde kunna bidra med förståelse. Både om kommunernas roll i det större perspektivet, och om hur civilsamhället kan bidra till att förmera knappa resurser.

Men också här finns drag av önsketänkande, menar Veronica.

Hon är kritisk mot forskarsamhället som kollektiv och menar att forskningen när det gäller krishantering präglas av urbana normer. En av forskningens funktioner är att bidra till att beslutsfattare tar informerade beslut. Men om underlagen redan från början utgår från de förutsättningar som råder i städer, finns en uppenbar risk att besluten lutar åt samma håll.

Veronica menar att forskningen också lägger (alltför) mycket fokus på utmaningar. Jag funderar på om den där kritiska blicken hos många forskare kan bli till ett ok? Som gör att det blir svårt att se eller möjligen mindre fint att fokusera på att utveckla kunskap kring vad samhället kan åstadkomma tillsammans.

Som det där om att civilsamhället kan göra mycket av lite – bara förutsättningarna är rätt.

Krisen som möjlighet?

Jag frågar särskilt om det finns ett orsakssamband mellan levande lokalsamhällen och en god krisberedskap. En typ av fråga som är nästan omöjlig att svara på utifrån ett strikt vetenskapligt perspektiv. Och självklart beror det på vad vi lägger i begreppet levande lokalsamhällen.

Men ja, om det handlar om starka relationer mellan de boende och lokala beslutsfattare verkar det finnas ett samband.

Och ja, om det handlar om att ha en fungerande livsmedelsbutik som kan spela rollen som samlingspunkt och nav när krisen kommer.

När Veronica blickar framåt ser hon hur frågor kring krisberedskap flyttar närmare politikens centrum, med ett allt tydligare fokus på att hela samhället ska rusta upp. Och i ett sådant scenario är frågor kring till exempel sjukvård, energiförsörjning och transportinfrastruktur viktiga delar.

Politiker viskar inte längre när de trycker på behovet av stora offentliga investeringar. Kanske kommer vi till och med kunna låna pengar för att möta behoven.

I 30 år har det varit självklart att vi snålar i Sverige – här lever vi minsann inte på lånade pengar Det så kallade överskottsmålet har varit svensk granit, i finanspolitisk form. Men nu talar mycket för att  den låga statsskulden i kombination med stora investeringsbehov kan ta oss in i en ny tid.

Från att ha betraktats som en slösaktig idé från enstaka vänsterdebattörer verkar nu den politiska högern öppna upp för att låna till investeringar.

Mina tankar går till den pågående översynen av Sveriges landsbygdspolitik. Ett av mest uttalade ingångsvärdena i det arbetet är att aktualisera insatser och mål till det nya omvärldsläget. För svensk landsbygdspolitik som lider av kronisk brist på genomförande är det möjligen ett gyllene läge, men det förutsätter såklart att kommande investeringar också följs av en medvetenhet om behoven i alla delar av landet.

Veronica pratar om att själva tidsandan bär med sig ett window of opportunity, där satsningar som motiveras ur ett krisperspektiv kan bidra till dagens landsbygdssamhällen.

Hon menar också om att frågorna om krisberedskap kan bidra till ett nytt narrativ om hur vi pratar om landsbygderna.

Själv tänker jag på betydelsen av ordet kris. På grekiska; avgörande vändpunkt. Trots all hopplöshet som följer i dess spår bär också krisen på ett löfte om förändring. En försiktig antydan om att något nytt är möjligt.

//Klas

* Sverker Sörlins reflektioner om den verbala kapprustningen: Sverker Sörlin – De fredsskadade 17 januari 2024 – Tankar för dagen | Sveriges Radio

Vad kan du göra?

Du som vill engagera dig för att stärka din egen eller bygdens beredskap kan göra det på olika sätt:

• Som privatperson kan du ta ansvar för din hemberedskap, och en bra utgångspunkt för det är informationen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Broschyren Om krisen eller kriget kommer (msb.se)
• Gå med i en förening, till exempel inom Civilförsvarsförbundet. Civilförsvarsförbundet – För säkrare och tryggare liv
• Du kan också kontakta Hela Sverige ska levas länsavdelning där du bor. Kanske pågår ett projekt du kan engagera dig i? Kanske kan du vara med och starta upp ett? Hela Sverige
• Gå en studiecirkel hos något av våra studieförbund.
• Samla dina grannar på närmsta bygdegård och använd det material som Bygdegårdarnas riksförbund tagit fram tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan. Hela Sverige