Mot en ny landsbygdspolitik.

Inom Regeringskansliet pågår sedan hösten 2023 ett arbete med en ”samlad översyn” av den svenska landsbygdspolitiken från 2018. Den som slår fast att det ska finnas livskraftiga landsbygder i hela Sverige – och som lovade mer än den levererade.

Men vad kan vi förvänta oss av en ny politik? Och vilka utmaningar finns som den nya politiken behöver hantera?

Martin Olauzon är en välkänd figur i den relativt snäva krets av människor som cirkulerar i det blodomlopp som syresätter den svenska landsbygdspolitiken. Han är enhetschef på Tillväxtverket och har där ansvar för viktiga uppdrag. Han har jobbat med landsbygdsfrågor under många år och i olika uppdrag, bland annat som regeringens utredare. Men han är tydlig med att han inte är en idealist (som många andra i detta sammanhang, vilket både är bra och lite problematiskt) utan statstjänsteman. Efter uppväxten i Bohuslän och studierna i Uppsala flyttade han till Östersund och ett jobb på Glesbygdsverket 2001 – och det var då han upptäckte geografins betydelse.

Martin Olauzon, statstjänsteman med röd slips – och svart bälte i landsbygdspolitik.

Vi träffas på Tillväxtverket i Östersund. Han skrattar och säger att rummet vi ses i kallas Martins rum, trots att myndigheten sedan tiden före pandemin tillämpar en aktivitetsbaserad lösning där inga medarbetare har fasta platser. Det är helt enkelt upp till var och en att söka skydd så gott det går.

Inte bara bullerbyar

Martin menar att vi inte (bara) ska se landsbygderna som bullerbyar i soliga landskap. Visst går landsbygden utanför residensstäderna ofta bra – men för glesa landsbygder i stora delar av Sverige hopar sig molnen vid horisonten. På vissa ställen händer nästan onödigt mycket – och på andra frustrerande lite. Och då behövs en heltäckande färgpalett för att teckna en fullödig bild.

Jag tänker att det handlar om att inte vara blåögd. Att våga se utmaningarna i vitögat.

För Martin handlar det i hög grad om kommunernas situation, där Tillväxtverket har som uppdrag att stötta landsbygdskommuner på olika sätt. Han lyfter de skiftande förutsättningarna och nämner kommuner där var tionde invånare har ärenden hos Kronofogden.

Att hantera olikheterna är utan tvekan viktigt för en kommande landsbygdspolitik.

En annan fråga som behöver besvaras när den nya landsbygdspolitiken utvecklas är hur höga ambitionerna ska vara. För det är inte självklart att högre är bättre.

Ska vi satsa på allt åt alla – överallt? Eller behöver vi ha ett snävare fokus för att öka möjligheterna att få genomslag för de insatser som prioriteras? Var hittar vi den där punkten där vi kan förändra så mycket som möjligt, utan att det påverkar möjligheterna att genomföra förändringarna negativt?

Martin menar att vi i Sverige har en tendens att ducka frågan om prioriteringar i den landsbygdspolitiska diskussionen. Han lyfter den nuvarande politiken och den parlamentariska landsbygdskommitténs 75 förslag som exempel (där de flesta återstår att göra genomföra). Det är många, konstaterar han lakoniskt, och fortsätter ett resonemang om att vi måste våga sätta något före något annat. Ingen tror vi kan göra allt – och vi behöver vara transparenta med på vilka grunder prioriteringar sker.

Men det är såklart en känslig fråga.

Martin berättar att generaldirektören för det tidigare Glesbygdsverket, Pia Enochsson, ändå öppet gick ut med att hela Sverige inte kan leva. Att hela Sverige aldrig har levt heller. Själv tycker jag frågan kanske ska ställas med en annan vinkel: Hur hela Sverige kan leva – det får åtminstone mina tankar att vakna till liv.

Det är dumt att inte lära

Ibland skymtar jag en viss bitterhet när den nuvarande politiken kommer på tal. Den lovade ju så mycket! Själv tycker jag det som händer nu är rätt. Bygg vidare på det som är bra i den nuvarande landsbygdspolitiken, men uppdatera och höj blicken – gärna bortom 2030. Det behöver inte ses som ett misslyckande.

Martin menar tvärtom att den typ av breda och tvärsektoriella frågor som landsbygdspolitiken representerar ska ses över regelbundet. Det är dumt att inte gå tillbaka och lära. Och sen tillkommer ju verkligheten – med kriser och krig som skakat om oss i grunden. I sig starka skäl att aktualisera politikområdet.

De snabba förändringar som skett sedan 2020 gör att det finns goda skäl att inte bara peta i detaljer, utan också reflektera över politikens kärna.

Martin tar utgångspunkt i den senaste regionalpolitiska utredningen, som gjordes för nästan ett kvarts sekel sedan. Mycket är förändrat. Då bestod politikens innersta utan tvivel av vidlyftiga drömmar om näringslivsutveckling och tillväxt, där idén var att det skulle växa överallt med kraftigt nedtonade kompensatoriska inslag. Därefter har det skett någon typ av rekyl, framförallt genom ett ökat fokus på hållbar utveckling, och senare lanseringen av en nationell landsbygdspolitik.

Men nu är läget ett annat. Möjligen är vi på väg mot ett paradigmskifte inom landsbygdspolitiken, där det tillkommit ett nytt kärnvärde. Kriser och krig har lärt oss betydelsen av beredskap i bred betydelse och att det bor människor i hela landet (när ryssen kommer). Territoriet har varit givet – till skillnad mot i våra nordiska grannländer som har andra erfarenheter.

Vi är ett ytmässigt stort land som är glest befolkat. Och utifrån den utgångspunkten menar Martin att vi nu behöver mer resurser för att uppnå geografiska behov, där nationella perspektiv trumfar både lokala och individuella.

Du som bor i landsbygd ska fortfarande kunna köpa mjölk – men inte främst för att ha på gröten utan mer för att trygga Sveriges motståndskraft.

Så frågan är vilken roll en landsbygdspolitik med dess lite flyktiga karaktär kan ta i scenariot Martin föreställer sig? En konsekvens kan mycket väl bli att landsbygdspolitiken blir en slags restpost. Där de stora samhälleliga investeringar vi kan förvänta oss sker inom helt andra politikområden, och landsbygdsministern får stå vid sidan om när andra ministrar håller hov.

En sådan utveckling utmanar såklart landsbygdspolitiken, men kan också bidra till att landsbygderna får del av investeringar som annars koncentreras till storstäder och stråk.

Att balansera perspektiv

Oavsett hur inriktningen för en ny politik ser ut menar Martin att det kommer finnas behov av att bryta upp den starka svenska sektoriseringen. Lite förenklat medför den att myndigheter och många andra aktörer låser blicken vid sina egna mål, vilket i hög grad leder till att verksamheten centreras till platser där många människor bor. Landsbygdspolitiken kan ta en koordinerande roll och driva på för att landsbygdsperspektiven integreras på bredden, inte minst inom Regeringskansliet.

Här tar Martin av sig glasögonen och går i väg för att leta efter en bok han själv skrivit – ett betänkande från Ansvarskommittén om den regionala organiseringen. Han vill visa ett avsnitt som fördjupar förståelsen av sektoriseringen – inte som något ont utan snarare nödvändigt – fast med vissa utmaningar. I det sobra myndighetslandskapet finns rader med skåp, som kvarlevor från den analoga tiden. Martin hittar snabbt rätt skåp, men inte boken han söker.

I stället berättar han om Gottfried Wilhelm Leibniz, (död 1716), som var en tysk matematiker och filosof. Enligt många den siste person som visste allt. Jag tänker att det såklart kan stämma. Men jag misstänker starkt att det snarare handlar om någon slags manlig uppblåsthet, ungefär som det där om att hälften av alla amerikanska män tror att de kan landa ett passagerarplan om så skulle krävas.

Men klart är att vi behöver dela upp det vi vet mellan oss. Ingen kan veta allt i en värld där kunskapsmassan växer i svindlande hastighet. Martin menar att vi i högre grad kan balansera olika perspektiv, där de geografiska under lång tid varit underordnade sektorspecifika.

Men också när det gäller de geografiska perspektiven behöver det finnas balans. Vi har tillåtit oss att få ett storstadsperspektiv menar han. Vilket fönster du tittar ut igenom har betydelse för hur du förstår världen.

Martin tror att det är så enkelt som att det handlar om värderingar – vad som är fint och inte?

Jag tänker att det räcker med att titta på Sveriges regering. Det väckte visst rabalder när det visade sig att ingen av regeringens ministrar bor i Norrland. Om vi stället använder oss av Tillväxtverkets kommungruppsindelning visar det sig att det inte är lika illa när det kommer till landsbygder. En minister bor faktiskt i en av de 130 kommuner som klassificeras som landsbygdskommuner. Vem? Den minst kända. Googla nu.

Det är helt enkelt en utmaning att ge landsbygdspolitiska värden sin rätta tyngd i ett starkt sektoriserat system, med slagsida åt det urbana. Men Martin påminner om något i grunden självklart. Att det är möjligt att förändra. Som samhälle skulle vi kunna fördela resurser på andra sätt än enligt de samhällsekonomiska principer som råder idag, där täthet och invånarantal styr. Och visst skulle det också vara möjligt att också basera inflytande på andra sätt än idag – till exempel genom att bygga in motverkande mekanismer där storstadsregionernas intressen annars riskerar att ta över helt.

Kanske befinner sig rättvisan nu i en slags pendelrörelse. Martin menar att vi har varit neutrala så länge att det drabbat områden med svagare förutsättningar.

Han är trött på att vi i Sverige tror oss kunna prata oss fram till utveckling. Vill politiken förändra behövs det resurser (pengar) säger han och tar utvecklingen i norr som exempel. Det är uppenbart att behovet av investeringar är stort. Har vi inte fungerande infrastruktur, välfärd och levande samhällen – då får vi ett Klondyke med fly in och fly out-lösningar, menar Martin.

Som för att mjuka upp lägger han till att kunskap också är en viktig beståndsdel i politikens utveckling. Och att det är viktigt hur debatten förs, vilket kräver en fungerande nyhetsförmedling i hela landet. Inte minst för att bidra med en decentraliserad beskrivning av hur vardagen ser ut bortom centralorterna.

Samhället byggs av många tillsammans

Du som spelar i en blåsorkester har kanske de bästa förutsättningarna att nå insikter om en av landsbygdspolitikens allra viktigaste utgångspunkter. Den om att samhället byggs av många tillsammans. Precis som i en orkester är resultatet beroende både av individuella prestationer och hur helheten passar ihop.

I den landsbygdspolitiska propositionen från 2018 slår dåvarande regeringen fast att det behöver finnas en fungerande flernivåsamverkan för att politiken ska kunna genomföras effektivt, men faktum är att aktörerna inte ens har ett gemensamt nothäfte. Det är helt enkelt oklart hur rollerna ser ut och vilket ansvar till exempel kommuner och regioner har för politikens genomförande.

Mycket talar för att tyngdpunkten i en ny politik också fortsatt kommer ligga på att staten behöver prestera bättre, men att civilsamhällets roll blir mer framträdande. När statssekreterare Dan Ericsson under hösten 2023 presenterar översynen av politiken är han tydlig med det senare.

Vad det innebär visar sig, tänker jag. Blir allt prat om civilsamhället ett alibi för en fortsatt reträtt av det offentliga? Eller kommer det med långsiktiga spelregler för civilsamhällets aktörer som kan det bidra till att vitalisera våra landsbygder?

En annan sak som visar sig gäller effekterna av översynens ovanliga konstruktion. Den genomförs som ett internt projekt på Regeringskansliet. Betydligt vanligare är att regeringen tillsätter en utredning eller en parlamentarisk kommitté, som lägger en solid grund av kunskap och kompromisser. Nu finns risken att den interna legitimiteten för projektet blir låg, vilket i sig kan bli kostsamt för en politik som är beroende av resurser från många andra departement.

Men tillbaka till civilsamhället.

Martin håller med om att civilsamhället spelar en viktig roll för utvecklingen i landsbygder, men också att det behöver fredas från finansiärer med klåfingriga intressen. Det offentliga behöver förstå att civilsamhället bygger på frivillighet och inte ska kvävas av administration och villkor.

Han berättar om en träff med Röda Korset i Roskilde under flyktingvågen 2016. Organisationen spelade en viktig roll för mottagandet men var splittrad och riskerade att falla sönder. Den hade utvecklats till två olika delar, som hade mycket lite med varandra att göra: Den professionella utförarorganisationen och frivilligorganisationen.

Slutsatsen Martin drar är att civilsamhället är ömtåligt. Relationen med det offentliga behöver hanteras varsamt.

Vi avslutar samtalet med frågan om vilken som är den viktigaste utmaningen för en ny politik. Svaret? Varken särskilt konkret eller oväntat

Martin tvekar bara kort innan han landar i att det handlar om lösa upp ”centrumperspektivets fantastiska överlevnadsförmåga och styrka”. Som finns oavsett var vi befinner oss. Också i en liten landsbygdskommun upplever de som bor utanför centralorten den där känslan av att inte höra till fullt ut.

I myndighetslandskapet utanför glasdörren råder det ett slags post-pandemiskt lugn. Och jag smittas av det, eller kanske infinner det sig är jag kommer till insikt:

Det där om att Martin bara är statstjänsteman är rökridåer. Visst, han är statstjänsteman, men det finns inget neutralt eller avmätt över det. Strax under ytan finns också idealisten. Fast i byråkratform, såklart.