Att kulturutbudet är större i storstäder än i landsbygder är det inte någon tvekan om. Men vad beror det på? En större och tätt boende befolkning ökar såklart möjligheterna att få till en stor publik, vilket skapar större ekonomiska möjligheter för kulturskapare att försörja sig på sin kultur. Men att städernas inneboende struktur automatiskt skapar bättre möjligheter för ett stort kulturutbud är inte hela sanningen. Staten ger också bättre förutsättningar till större städer genom att de får en större andel av bidragen.

I det här blogginlägget går jag igenom hur statliga bidrag till kultur fördelas över landet. För dig som inte orkar läsa till slutet kan jag avslöja att 44 procent av statens kulturutgifter fortfarande går till Stockholm, att de direkta bidragen är koncentrerade till storstadsregionerna och att fyra regioner varken har fått några medel från kulturrådet eller några besök av turnerande föreställningar. Det finns fortfarande mycket att göra när det gäller tillgängligheten till kultur i hela Sverige. 

73 % av de direkta bidragen går till storstadsområden.

I rapporten Uppföljning av direkta bidrag 2019-2021 redogör Kulturrådet fördelningen av sina egna direkta bidrag till olika aktörer i landet. I rapporten ingår ungefär 300 miljoner kronor per år. Rapporten visar att 73 procent av bidragen går till storstadsregionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne. 49 procent gick till Stockholm. Endast 6 procent går till de 148 landsbygdskommunerna. 21 procent går till kommuner inom gruppen blandade kommuner. Kulturrådet konstaterar också att storleken på bidraget per mottagande aktör följer storleken på kommunen. Aktörer i landsbygdskommuner har fått en mindre summa, medan aktörer i storstäder har fått större summor. Inom scenkonsten är koncentrationen till storstäder allra störst, hela 82 procent av pengarna går till storstadskommuner.

Åtta regioner får mindre än 1 procent var av bidragen

Regionerna Jämtland-Härjedalen, Dalarna, Värmland, Kalmar, Kronoberg, Halland, Blekinge och Gotland tog emot mindre än en procent av de direkta bidragen vardera.

44 procent av kulturutgifterna går fortfarande till Stockholm

2015-16 gick 44 procent av statens kulturutgifter till Stockholm. Vi skrev om det i vår första rapport i balansrapportserien, Kultur i hela landet.  De senaste siffrorna som finns över regionalt härledda kulturutgifter finns i rapporten Statliga kulturutgifter i regionerna 2019-2020. I rapporten har de härlett det regionala utfallet av Kulturrådets egen verksamhet, men också från ytterligare 27 kulturmyndigheter och kulturinstitutioner. I Kulturrådets rapport är inte Kungliga operan härledd till Stockholm, men jag har lagt till den för att kunna jämföra med siffrorna från 2015-2016, när den var medräknad. Totalt handlar det då om 8 miljarder kronor. För åren 2019-2020 fick Region Stockholm störst andel av kulturutgifterna på 44 procent, följt av Västra Götaland på 12 procent, och Skåne på 8 procent. En stor del av medlen som härleds till Stockholm går just till Operan, Dramaten och de centrala museerna. Hyran för lokalerna är en stor del av respektive verksamhets budget. Hyresnivån sätts av Statens fastighetsverk, och blir hög eftersom de alla ligger i centrala lägen i Stockholm. Så en stor del av kulturmedlen går inte ens till direkt kulturverksamhet, utan till dyra lokaler i Stockholm.

Kultursamverkansmodellen

Inom Kultursamverkansmodellen fördelades för 2023 1,6 miljarder till regionerna. I de pengarna redovisas också direkta medel till verksamheter till Stockholm, trots att Stockholm inte är med i Kultursamverkansmodellen. Av de totala medlen gick 24 procent till Västra Götaland, 15 procent till Skåne och 7 procent till Stockholm. Övriga regioner får mellan 2-5 procent av medlen var.

Just nu pågår en utredning om Kultursamverkansmodellen med syfte att utveckla den för att i högre grad bidra till kultur i hela landet. Utredningen ska redovisas i höst, så vi får vänta tills dess med att se vad den kommer fram till. Kanske kommer det att innebära att makt över kulturmedel flyttas från statlig nivå till regional. Ur ett landsbygdsperspektiv låter det bra, men är i sig ingen garanti för att medlen faktiskt fördelas till hela landet.

Går det att göra fördelningen jämnare?

Kulturrådet skriver själva i rapporterna att de inte där gör någon djupare analys av möjligheterna att förändra fördelningen av bidragen, men att det är något som behöver undersökas mer. De skriver dock att en viktig förutsättning är att det finns aktörer som söker bidragen och som når upp till kriterierna. Idag är många kulturarbetare bosatta i större städer, för att det är där det finns scener, sammanhang och arbetstillfällen.

Att göra fördelningen jämnare är mycket större och mer komplext än att bara ändra siffror i en utbetalning. Även om många kulturarbetare bor och verkar i landsbygder och mindre orter, så verkar de ofta inom ett skörare system. Det finns inte lika många scener, arbetstillfällen eller bidrag att söka. Det gör också att det kan vara svårare att skapa ett nätverk och bygga en karriär. Som inom så många andra områden är det lättare att få stora bidrag som större och mer etablerad aktör. Det är i sig är en faktor som gör att en stor del av de bidrag som går till regionerna koncentreras i de större städerna.

Samtidigt som det behövs insatser för professionella kulturutövare behövs också stöd till ideella arrangörer, som trots allt står för en stor del av den kultur som skapas i landsbygder och mindre orter. Folkbildningen och föreningslivet fyller en mycket viktig roll för kulturlivet.

Viktigt att nämna är också Kulturskolan, som har en viktig roll för både människors personliga utveckling och för de kulturella och kreativa näringarna. Många av dagens framgångsrika musiker har haft sin början i kulturskolan. Men kulturskolan formar inte bara kulturutövare, utan också alla de som är publik, lyssnare, betraktare och konsumenter av den kultur som skapas. Kulturskolan finns i nästan hela landet, men möjligheterna att delta i verksamheten är inte likvärdig. I de flesta kommuner ligger själva kulturskolan i centrum. Tidigare var det lättare för kulturskolan att ta sig till eleverna, eftersom lärarna kunde åka runt till kommunens skolor och ha undervisning med eleverna under den ordinarie skoldagen. Numer tillåter inte Skolinspektionen det längre, utan menar att all undervisning ska ske på fritiden. För elever som har långt till kulturskolan och är beroende av skolskjuts för att ta sig hem innebär detta att det blir mycket svårare att delta i kulturskolans verksamhet.