Så räddar ni skolan från nedläggning

Knott. Köbildning. Krig. Vissa saker väcker omedelbart obehag. Kommunala beslut om att lägga ned skolor i  landsbygder är ytterligare en.

Visst finns ofta förmildrande omständigheter. Det sägs att antalet skolor i Sverige toppade redan på 1930-talet – och att det skulle finnas lika många idag som då framstår utopiskt.

Jag tror inte kommunala beslutsfattare är särskilt onda eller (hoppas jag) ovilliga att se lösningar, bara fast i invanda mönster. Komplexiteten de har att hantera är dessutom stor. Kommuner behöver förhålla sig till både flyttmönster och förändringar i demografin. Självklart behöver också kvalitén på undervisningen värnas, bemanningen vara tillräcklig och lokalerna funktionella – men det gäller oavsett var skolan finns.

Trots det skaver utvecklingen – då barn och bygder drabbas av strukturella problem som borde kunna hanteras bättre. Intrycket är att kommunerna driver centraliseringen – snarare än balanserar den geografiska utvecklingen.

Den starka tron på skolor i hela Sverige är inget jag är ensam om.

En rapport från SOM-institutet (juni 2023) visar att nästan nio av tio är positiva till att behålla skolor i glesbygd och mindre orter – och att stödet kommer från människor i hela landet. Viljan att bevara skolor i landsbygder är inte ett egenintresse, utan verkar handla mer om principiella förhållningssätt enligt studien. Men, också det principiella har en gräns. Nästan hälften av de som svarat tycker att människor som bor i glesbygd och mindre orter får vara beredda på sämre tillgång på service. Och när det gäller högre utbildning tycker nästan häften att det är ett bra förslag att centralisera den till de stora städerna och universiteten.

Min gissning är att det starka stödet för skolan i landsbygder beror på att det handlar om barn – och att bevekelsegrunderna är både rationella och känslomässiga.

Men frågan om skolans vara eller icke vara är också en fråga om identitet och sammanhållning. Den länkar onekligen ihop nuet med framtiden.

En undersökning från Hela Sverige ska leva (juni 2023) visar till exempel att en tredjedel av föräldrar med barn upplever att det inte finns någon framtid på den plats där de bor om den närmsta skolan lägger ned.

Många protesterar när skolan riskerar att stänga

Därför är det knappast konstigt att många protesterar när skolor riskerar att bomma igen.

Jag stämmer möte med Katrin Uba, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, för att lära mer om proteströrelser i samband med skolnedläggningar. Vad finns att lära av forskningen för den som vill rädda en skola från nedläggning? Och hur ska vi se på sociala proteströrelser ur ett demokratiskt perspektiv?

Det var ingen högoddsare att Katrin Uba började forska om sociala proteströrelser. Som ung befann hon sig mitt i ett av de formativa skeendena i Europas 1900-talshistoria. Tillsammans med sina föräldrar deltog hon i den sjungande revolutionen som blev en makalös uppvisning i vad sociala proteströrelser kan åstadkomma – också mot en övermäktig fiende. Då, i slutet av 1980-talet när Baltikum med fredliga medel bröt sig löst från Sovjetunionen.

Förändringarna som följde ledde till ett nytt Europa men påverkade Katrins hela värld. Det bidrog också till intresset för vad människor gör när etablerade system med val och partier inte räcker till. Efter grundutbildningen i Tartu, Estland, flyttade hon till Uppsala för forskningens skull. Doktorsavhandlingen handlade om proteströrelser i Indien och Peru, men i samband med en våg av skolnedläggningar en bit in på 2000-talet riktade Katrin fokus mot sitt närområde.

Protester vid skolnedläggningar är inte en renodlad landsbygdsfråga. Föräldrar protesterar oavsett var de bor. Samtidigt är frågan av större dignitet i landsbygder. Dels för att det ofta är där skolorna läggs ned. Dels för att skolans betydelse är större (och mer svårfångad) i landsbygder, vilket riskerar att kollidera med kommunens ofta snäva perspektiv. Katrin pratar om att protesterna inte bara handlar om själva byggnaden eller den undervisning som sker där, utan i hög grad också om den symboliska betydelsen som landsbygdernas skolor är laddade med.

Fem lärdomar från forskningen

Katrin berättar att det är svårt att helt ändra kommunernas beslut om skolnedläggningar (vilket antagligen är både rimligt och rätt). Att fördröja dem verkar däremot mer möjligt – i år, eller vissa fall i årtionden. Nedläggningarna sker i många fall gradvis genom ett alltmer eftersatt underhåll och bara halvhjärtade försök att rekrytera behöriga lärare, snarare än binärt där en fullt fungerande skola finns ena dagen och är borta nästa. Men skeendet är ingen naturlag, som det där om att det alltid drar in ett lågtryck när jag äntligen fått utrymme för en fisketur.

För dig som vill protestera mot beslut finns en massa möjliga vägar att gå. Från ett enkelt samtal eller e-postmeddelande i stunden till välplanerade demonstrationer och aktioner. I det lilla, helt under radarn, eller så stort som möjligt – på varje upplyst scen. Konfrontativt eller med en mjukare framtoning.

Trots den starka upplevelsen av proteströrelser från sin ungdom har Katrin valt att inte själv delta i aktivistiska aktioner under sin forskarkarriär. Hon vill hålla isär rollerna och inte riskera att grumla synen.

Vi resonerar ändå om vad som finns att lära av forskningen för den som vill påverka. För även om besluten är svåra att påverka finns strategier som är mer effektiva än andra. *

1. Prata – skrik inte! Ett konfrontativt angreppssätt kan möjligen fungera som ventil och ge utlopp för frustration och ilska, men särskilt effektivt är det inte enligt Katrin. Genom att sänka tonläget ökar chansen att beslutsfattarna öppnar upp för dialog och nya lösningar. Möjligen en typiskt svensk aspekt, med vår tradition av starka folkrörelser. En mjukare framtoning visar också på respekt för att lokalpolitiker faktiskt är helt vanliga människor – som tar ansvar för svåra avvägningar.
2. Många och olika. Många som protesterar är bättre än inte lika många. Men Katrin berättar att forskning från Belgien har hittat så kallad evidens för att också diversifiering är en framgångsfaktor. I praktiken betyder det att föräldrar är bra men att det är ännu bättre att även involvera till exempel lokala företagare, kändisar, föreningar och forskare. Kanske är det möjligt att bygga allianser med andra proteströrelser? För det verkar som att aktivism leder till mer aktivism. Vad tycker till exempel miljörörelsen om beslut som i ett slag ökar transporterna under årtionden framöver?
3. Lyft alternativa lösningar. Att basunera ut sitt missnöje är relativt enkelt, men inte lika effektivt som att vara konstruktiv. Genom osäkerheterna i de (ofta bristfälliga) underlag och antaganden som ligger till grund för nedläggningsbeslut finns utrymme att presentera nya fakta, tolkningar och lösningar – och därmed ändra uppfattning hos beslutsfattare. Finns oprövade sätt att rekrytera lärare? Möjligheter att sänka lokalkostnader? Argument som övertygar om att elevantalet kommer att vända uppåt? Kostnader som uppstår vid nedläggning som kommunen missat att räkna med? Katrin menar att kombinationen av olika typer av metoder är effektiv. Det bidrar både till att skapa opinion och visa på möjliga handlingsvägar.
4. Håll ut! Den kanske största utmaningen för många protesterrörelser är förmågan att hålla ut. En enstaka aktion gör sällan skillnad. Långsiktig mobilisering är starkt! Och nästan alltid nödvändigt när frågorna är svåra och återkommande över tid.
5. Säkra kompetens och kapacitet. Att protestera kräver tid och i vissa fall pengar. Men kunskap är också en nyckel och Katrin lyfter fram att högutbildade generellt sett är mer framgångsrika än andra, kanske utifrån en vana att argumentera och analysera på ett sätt som beslutsfattarna kan ta till sig. Men det är inte bara utbildningsnivån som avgör – föreningsengagemang och erfarenheter från annan aktivism kan fylla en liknande funktion. Klart är att det behövs kompetens av olika slag då rollerna är många.

Tusentals protester

Det är ungefär lika enkelt att räkna vingslag hos en nattfjäril som att få en samlad bild av antalet sociala protesaktioner i samhället. Ändå finns ett tydligt svar: Många! Eller möjligen väldigt många.

Katrins tidigare forskning visar till exempel att det följde fler än 1 300 protesaktioner på de drygt 800 skolnedläggningar som ägde rum mellan 1991 och 2009. Vidgar vi perspektiven ser vi en massa olika typer av protester inom många olika områden. Som när 70 000 demonstranter samlades för att protestera mot Löntagarfonderna, Bensinupproret 2.0 med sina 600 000 medlemmar på Facebook eller den långvariga ockupationen av BB i Sollefteå.

I Sverige finns också exempel på frågor som driver fram protester över tid. Inte minst miljöfrågorna, som varit mer eller mindre aktuella sedan Almstriden i Stockholm 1971, vilket brukar beskrivas som gräsrötternas genombrott.

Under de senaste årtiondena har miljöfrågorna onekligen fått en särställning bland de svenska protestaktionerna – drivet av mediernas kändiskult och vurm för det spektakulära (vilket gjort att själva grundfrågorna ibland har en tendens att hamna i skymundan). Framförallt genom Greta Thunberg och hennes Fridays for Future, samt en rad uppmärksammade aktioner från grupper som Återställ våtmarker och Extinction Rebellions.

Kanske finns det anledning för den som protesterar mot nedläggningen av en skola att inspireras av dagens miljöaktivister? De förenar en känsla för drama med tekniskt kunnande,  vilket gjort att de dragit nytta av den  digitala världens möjligheter att organisera, mobilisera och nå ut. Algoritmerna verkar stå på deras sida.

Att äntra scener och limma fast sig på en motorled i rusningstrafik påverkar inte beslut direkt, men det synliggör onekligen frågorna. Bara dagar innan jag skriver detta läser jag om en IT-chef som hoppat av sitt jobb för att protestera på heltid – vilket sannolikt säger något om både frågornas allvar och attraktionskraften hos den nya tidens klimataktivism.

I det perspektivet blir ett brev till skolans rektor, förvaltningschefen eller nämndordföranden blott en krusning på ett stormigt hav.

Med det sagt: Sverige är inte Frankrike direkt.

Ett hot mot demokratin?

Jag läste nyligen en ledarskribent som lyfte protester mot skolnedläggningar som ett virus i samhällskroppen. Något oönskat som hotar demokratin genom att särintresset hos några få riskerar att drabba allmänintresset hos de många. En åsikt som det är betydligt lättare att hålla fast vid för den som är närmare molnen än marken.

För visst måste det vara betydligt mer snedvridande när starka näringslivsintressen (inte minst inom skolsektorn) påverkar politiken än när direkt berörda slåss för sin bygd och framtid?

Men såklart, demokratin är i viss utsträckning en dragkamp mellan intressen.

Forskning visar att möjligheten att påverka varierar med till exempel utbildningsnivå och andra socioekonomiska faktorer. Kanske blir det då mer framkomligt att spara pengar på skolor i landsbygder än i städer (där de starka grupperna generellt sett finns) – och svårt att på allvar utmana urbana normer. Beslutsfattare har onekligen en viktig uppgift att aktivt fånga upp en bredd av perspektiv inför beslut.

När Katrin blickar framåt skymtar hon ingen protestvåg som omdanar samhället. Men korrelationen är stark med den samhällsekonomiska utvecklingen, vilket under 2023 talar för fler protester då många kommuner och regioner pressas till nedskärningar.

Protester i samband med skolnedläggningar har först och främst potential att påverka beslut och i någon utsträckning säkra framtidstron på en plats.

På så sätt fungerar de som en slags ventil när trycket ökar i demokratin. Här finns tydliga likheter med lokala politiska partier, som verkar fylla samma typ av funktion genom att fånga upp opinionsvindar det etablerade systemet vänder ryggen.

Men forskare pratar också om att protesterna (oavsett resultat) i sig är viktiga för aktivisterna. Samhörigheten. Känslan av att kunna påverka sin värld. Starkt vanebildande substanser som bidrar till mobiliseringen av nya aktioner.

Möjligen krångligt, men också ett styrkebesked för det politiska engagemanget.

Demokratin lever!

Och sannolikt några fler skolor.

* Viktigt underlag till dessa strategier kommer från Jonas Larsson Taghizadeh, Uppsala universitet. När det gäller att påverka politiska beslut finns också mycket att lära av proffsen, som till exempel PR-byrån Westander:  10 tips om lobbying | Westander